Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 14. De sanna färgerna visas

Prinsessan och två utvalda vakter flög oss till "vårt hem" och landade på en choklad hamn. Vädret var kallt och gräset var av gummi. Båtarna var gjorda av lakrits och träet av choklad.

-"Vad ni än ser... Det borde inte skada er fysiskt men kanske mentalt... Vi kommer att vänta här."- Sa Abbu och klappade varsamt på hennes vita häst.

Vi tackade och gick bland socker fält och pepparkakshus.

-"Madde hade nog haft mer fantasi om hon hade varit den som låg bakom"- Sa jag argt.

Julia och Linnea såg lustigt på mig.

-"Vad!? Det är sant ju!? Hon använder en kazoo för att hämta in sina lojala undersåtar!"- Sa jag övertygande.

-"Eh? Jo... det är det... du har uppfört dig märkligt på sistone och vi börjar bli oroliga."- Sa Julia och tog avstånd.

-"Oroliga? Jag mår fint, dessutom mår jag utmärkt!"- Sa jag och stannade framför "vår" bas som hade förvandlat sig till polkagrisar.

Julia och Linnea såg rädda ut men vågade inte säga något och följde efter mig vart jag än gick.

-"Basen..."- Sa Linnea och log över choklad fälten.

Jag planerade att dra därifrån tills det slog mig en idé.

-"Det kanske är dags att ni får reda på vem jag är..."- Sa jag och stannade med ett trevligt leende.

-"V-varför uppför du dig så konstigt?"- Sa Linnea.

-"Åh... jag vet inte..."- sa jag och fick röda ögon med avsikt.

-"A-ALEXANDRA!? H-hur kan du vara så avslappnad!? J-jag menar, d-dina ögon är röda igen. "- Sa Linnea och bävade inför mig.

-"Än sen, alla vet att folk från mörkrets cirkel har röda ögon"- sa jag och såg hur deras ansikten blev blekare.

-"M-Men? D-Du!? Vad har du gjort med vår Alexandra!?"- Skrek Julia i rädsla.

-"Inget, frågan är... vad har NI gjort när ni gav en av våra egna att testa Wingdings Đ-T på mig?"- Sa jag och behöll lugnet.

Julia och Linnea backade undan, de skakade och deras skarpa andetag skar genom luften.

-"V-Vi har inte gjort någonting! Vi har det i ett säkert förvar enbart för nödsituationer!"- Sa Julia och backade undan av skräck.

Jag tog hotande kliv mot dom samtidigt som dem nervöst backade undan.

-"Ge mig flaskan min käre vän Linnea, annars..."- Sa jag och räckte handen mot henne.

Julia gav en överaskad blick då hon inte hade med saken att göra.

"Ge den... annars ser du inte solljuset igen"- sa jag och tog tag i henne med mina bara händer.

Linnea gav mig motvilligt ett provrör fyllt med en mörk flytande sörja. Vilket jag tog emot. Men jag slutade inte där.

-"Jag fick bara Wingings Đ-T och behöver det vanliga DT också"- sa jag med en vänlig röst samtidigt som jag höll ett hårt grepp om henne.

Julia stirrade blankt medan Linnea räckte motvilligt ett provrör med en liten lapp där det stod DT med min handstil.

Jag släppte Linnea och lät henne söla på marken medan jag höll provrören stadigt. Provrören hängde på min hand tills jag för tillfället skickade dom till Voidic, ett syntetiskt land dit bara min mörka hand kunde nå.

-"Vet ni verkligen vem jag är? Vet ni vem Alexandra är?"- Sa jag och vände mig mot dem.

Men deras stängda munnar lät en tystnad omringa oss.

-"Inget svar?"- Sa jag otåligt.

Men Linnea och Julia undvek frågan...

-"Det är bara... vi har förlorat allt! Har du ingen sympati?! Alla är borta!"- Grät Linnea.

-"Det är märkligt att ni ALDRIG märkte något anorlunda med mig..."- Sa jag argt och vände dem ryggen.

Julia gav inte ett enda ljud ifrån sig och Linnea grät som en hundraårig pensionär i ett mentalsjukhus.

-"Ugh... Jag är omringad av kycklinghjärnor"- Mumlade jag och lämnade dem till sitt öde.

. . .

Jag hade vandrat omkring tjugo minuter över godis täckta områden tills jag anlände till en gräns dit växtens rötter och pollen inte kunde nå. Jag stannade och såg på en bekant skola... Frågan var om det fanns folk.

Jag gick in till de tysta korridorerna, gick förbi de tomma klassrummen tills jag hörde röster från idrottshallen.
Naturligtvis så var jag tvungen att gå med i samtalet... Så jag öppnade idrottshallens dörr och stirrade aggressivt på alla blickarna som mötte min. De flesta ur skolan var där, resten visste jag inte.

-"ALEXANDRA! Vi trodde att du hade förvandlats till en choklad staty!"- Sa rektorn och välkomnade mig till rummet.

-"Jag ska inte stanna länge, det luktar skunk härinne"- sa jag och inspekterade salen medan rektorn Njetsker stängde försiktigt efter sig.

-"Ska du ut igen!? Ser du inte ute på gatorna!? På husen?! Och på träden?! Allt blir till sötsaker!"- Sa Njetsker och hängde nyckelknippan runt sin hals.

Jag gav honom en blick och såg ut över idrottshallen. En mikrofon lyftes fram och en allvarlig röst kunde tala.

-"Jag söker Nisse och fem andra som är skyldiga mig nånting! Övriga som önskar följa mig får göra det... Om ni törs såklart."- Sa jag och såg fyra ställa sig upp och tre andra okända gå mot mig.

-"De två som är skyldiga mig nånting kommer att leva ett hårt liv om de inte följer med!"- Sade jag och stängde av micken innan jag vandrade ut med en klump folk bakom mig.

Jag vände mig om mot skolan och bad dem att ställa sig på ett led vilket dem gjorde.

-"Ni har blivit utvalda att tjäna mig nu och i framtiden. Vågar ni trotsa mig eller någon av mina "vänner" så kommer ni att få betala dyrt. Ni kommer att få träning och kunskap då er uppgift blir att för det första lyda minsta order och för det tredje att beskydda mig från närmsta hot."- Sa jag bestämt.

-"Nummer två då?"- Frågade en inkompetent ynklig.

-"...? Det får ni se..."-

-"Asså, du slösar bort vår tid! Vad tror du gör att jag stannar här och ruttnar?! Jag tänker inte lyda en tio årig tjej som inte ens kan skriva!"- Sa en i ledet.

-"Jo, för de som inte lyder mig eller önskar lyda mig betalar dyrt såklart. Så dyrt att man inte har råd att betala sina skulder"- svarade jag och sträckte handen över skolan.

Kringliggande växter blev svarta och kladdiga. Växterna började att växa sig större och bilda flera lager nät över skolan. Nät så kraftfulla att jag avslutade med att låta växterna bilda ett klibbigt lager som sedan stelnade till sten.

-"Heh... nu har vi en mänsklig bur, jag får se till att Chara tar upp dessa och diciplinerar dem."- Sa jag och knäppte med fingrarna vilket skapade blixtnedslag över närliggande hus.

Husen tog genast fyr och allt for upp i lågor. Jag vände mig om mot min lilla utvalda flock och tvingade dom att buga inför mig.

-"Några frågor?"- Sa jag retoriskt.

-"Nej sir!"- Sa alla i fruktan.

-"Bra! För jag tolererar inga frågor!"- Skrek jag och sände iväg dem mot andra sidan ön för att samla ihop överlevare.

Och medan de gjorde det fick jag framkalla Chara, Orie och Bertil. Mina tre största och bästa generaler. Alla tre var skuggvarelser men bara Chara kunde ta en mänsklig form. De skulle få sina första order på länge och jag skulle inte gå tillbaka då bestämt var bestämt.