Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 7. Ondska sover aldrig

Jag öppnade ögonen och jag lyfte mig ur sängen. Tre dagar... jag hade gått tillbaka i tiden med tre dagar...

Jag lyfte mig upp ur min patetiska fula säng och vandrade med mina barfota unga fötter mot badrummet för att se mig själv i spegeln. Mina allvarliga ögon speglade elden jag hade i mitt hjärta och mina lugna andetag mitt tysta sinne.

Jag drog i kranen och kände vattnet rinna med handen. När jag tog upp handen igen var den svart och geggig men tog genast tillbaka sitt "vanliga" utseende. Detta betydde att jag var jag nu och att de som kom i min väg skulle betala ett dyrt pris. Ingen mer "snäll" Alexandra. Utan mer "mästare Alexandra".

Jag sneglade min blick över en klocka som visade att det var tre på natten. Det skulle vara irriterande för mig om jag skulle sova igen...

-"Älskling? Vad gör du vaken såhär sent?!"- Sa pappa från toalett dörren och tände lampan.

-"Ondska sover aldrig"- svarade jag.

-"Det är sent, du borde sova för att gå till skolan imorgon"- sa pappa och vandrade vidare mot kylskåpet.

Jag svarade inte och såg på min spegelbild en sista gång. Sedan släckte jag badrummets lampa och gick till mitt rum, men jag sov inte. Istället tog jag fram ett vackert papper och skrev två adjö brev. När jag var klar gömde jag dom i Voidic, ett syntetiskt land dit bara jag kunde nå.

Men jag var inte klar där heller, jag ville förändra framtiden. Så jag bankade några blåmärken och rivskador på min kropp för att ge skulden till någon annan som stört mig länge.

Då jag redan visste vad som skulle hända de följande dagarna, så jag behövde bara "spela med" och passa på att skriva en ny framtid. En ny framtid dit jag kunde se ifall någon skulle lägga märke till mitt uppförande.

~ 7 Timmar kvar för att värma popcorn ~

Jag gick på den steniga grusvägen påväg till skolan med min mor vid min sida. Hon höll mig hårt i handen för att jag inte skulle vandra vidare utan henne. Hon babblade och babblade och jag dog nästan över hur tråkig hon var.

-"Fejk Mamma... Jag är tillräckligt gammal för att klara mig själv"- Klagade jag men hon bara fortsatte.

Vi gick förbi ett gammalt och ynkligt sophus som enligt Linnea hade kopplingar med Rejkstein. Men det var faktiskt inte långt från sanningen, hon behövde bara detaljerna. Men såklart, dessa vänner är bara ett par IQ lösa myggor.

Min låtsas mamma lämnade mig vid skolans huvudentré och stack. Jag såg mig inte om och jag gick bara in. Byggnaden var full av folk så det var nästan omöjligt att ta mig fram för att möta Beta lägrets ledare Julia.

-"Var är den andra patetiska agenten?"- Frågade jag vänligt.

-"SCH! Inte här"- viskade Julia och såg sig misstänksamt omkring. -"Vår vän *host* Linnea är och hämtar godis *host* bevis på något"- fortsatte hon och blinkade med båda ögonen då hon inte hade något IQ alls.

-"Okej, du kan sluta nu"- sa jag och rullade ögonen innan jag satte mig bland en klump folk.

-"Hörrudu! Vad gör du?!"- Sa Nisse, ledaren för tuffa gänget.

-"Åh, jag vet inte, vad gör du?"- Sa jag sarkastiskt.

-"Muckar du?! Muckar du!?"- Sa en av medlemmarna i gänget medan en av dom tog ett hårt grepp om mig.

-"Dina två patetiska ord är så gamla att även dinosaurierna använde dom när de kände sig ynkliga"- Svarade jag.

-"YNKLIG??!! Du ska få se på ynklig! Såfort jag är klar med dig så kommer du att fly som ett bi! Så stick som ett!!?"- Sa den ene.