Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 3. Den ledsna konsten

En ny morgon grydde och det var den dagen där jag kunde visa alla vad jag gick för. Det fanns ingen tid eller liv att förlora. Vi skulle rädda ön från hotet som vi inte visste existerade och vi skulle rädda övriga öar som var på riskzonen!

-"Okej här är planen"- Sa Julia och rullade fram en karta av alla "hotade" områden på undersöknings bordet.

-"Vi kommer att vänta ut med att besöka dessa områden och vi kommer att börja med att segla till ett Swag kontrollerat område. Om det är någon som vet om märkliga händelser så är det en Swag-invånare som man ska rikta sig till. Planen är att vi undersöker Sukrosön, Sakrosön och observerar Snöberget från avstånd för att minska spridrisken. För att göra detta möts vi vid hamnen imorgon bitti på morgonen. Ni ska säga till era föräldrar att ni ska sova hos mig under hela veckan. Förstått!?"- Sa Julia medan hon pekade ut samlingsplatser samt utsatta öar.

*RIIIIIIIIIINGGGGGG*

-"Aj, aj, Kapten!"- Sa jag och Linnea i kör medan vi gick in till respektive klassrum pga att det ringde in.

-"Och ett par saker till, jag föreslår att vi använder oss av kortare namn i fortsättningen. Och som er ledare föreslår jag att du Alexandra blir härmed kallad för Alexandra. Linnea!? Härmed kallas du för Linnea. Och jag, Julia, blir härmed kallad för Julia! Förstått Linnea och Alexandra?"- Sa Julia och tog raska kliv mot ett annat klassrum medan jag och Linnea gick in till bildsalen.

-"Absolut kapten!"- skrek jag och bugade medan jag klev in i bildsalens kalla golv.

-"SCH! Oj, vad du blev högljudd..."- Viskade Linnea medan vi svängde in till våra bänkar tillsammans med våra andra klasskamrater.

-"DÅSÅ! SOM NI MINNS FÖRRA LEKTIONEN SÅ ARBETADE VI MED ANSIKTEN, OCH JAG HAR REDAN SETT MADRÖMMAR"- Sa Läraren hest.

-"Det är bara att det är mitt första uppdrag på fältet!"- Pep jag av ren entusiasm .

-"TYST I KLASSEN! Alexandra?! Sluta prata med dina vänner och lyssna på genomgången!"- Skrek läraren.

-"Genomgången som ännu inte börjat för att Yo Mama är så fet!"- Skrek Oskar kaxigt och slängde ett pappersflygplan.

-"TYSTNAD"- Skrek läraren.

-"Åh! Jag ser! Du har blivit Rektorns nya flickvän! Inte konstigt, Njetsker ÄLSKAR stora rumpor..."- Sa Carl helt plötsligt och ritade snabbt ett hjärta att visa klassen.

-"Snorungar som dig borde inte få beröm men din bild var det enda som inte var ett ansikte som gav MADRÖMMAR!"- Sa läraren beskt och slängde en bunt vita billiga papper på borden.

-"Och nu TA!"-

Och alla tog, förutom mig...

-"Och såklart har vi dig... din så kallade "häst målning" var inte ett ansikte som jag frågade efter men det dög ändå. Det sålde bra trots allt. Och här är ditt special papper, måla något som... fångar briljans, om du inte gör det så händer det samma sak som för de andra misslyckade målningarna"- sa Läraren och gav mig en sträng ögonkontakt.

Inombords ville jag hämnas men en sida av mig hindrade mig från att skada henne. Så jag lät bli. Jag stirrade ner på det vita täcket av papper och såg hur min lärare skaffade akryl färger till mig.

Linnea sneglade sin blick över min axel men ignorerade mig, som om jag helt plötsligt inte var någonting för henne. Läraren kunde trycka ner mig men Linnea gjorde ingenting. Om det däremot var Julia, då skulle hon försvara henne, men när det handlade om mig så var jag bara ett vanligt verktyg för henne. Dessa tankar tryckte ner min självkänsla och jag kände två sidor inom mig igen. Den ene mörk i sin blick och den andre med nåd i sina ögon. Just nu var jag mitt emellan.

Jag kände ingenting. Mina känslor var som bortblåsta. Känslor som sorg, hat och ilska existerade inte inom mig. Min hand tvingade penseln på olika färger medan del av min hjärna planerade ut strukturen, färgerna och objekten i bilden.

Penseln dansade på pappret och färger regnade över den. Först den klarblåa himlen, sedan de skogliga bergen och sedan de skumma molnen... Det var en skönhet i mina ögon och jag fick ut ett leende. Tid gick och tavlan tog former, träd, gräs och människor syntes på bilden. Men det saknades något, människorna på bilden såg suddiga ut, bergen såg inte glada ut och träden närmast människorna var mörka och skapade oro.

Klasskamrater sneglade sina blickar mot min bild och vissa gapade av häpnad. Läraren som gick förbi, tog tag i bilden, klappade mitt huvud och tog med sig bilden glatt, utan att ge mig chansen att säga något.

Dom här lärarna var som hundar när Njetsker var framme och som hungriga vargar när de hittade någon att dra nytta ifrån. För ingen vill ge respekt till någon som de kunde dra nytta ifrån, ellerhur?

Att Njetsker blev rektor är inte så illa. Njetsker är ond ibland men är helt ointresserad över att skada någon... Han kan vara generös och han vet hur man manipulerar folk. Han har även lyckats göra det omöjliga. Det omöjliga att dejta femton tjejer på en gång utan att dem vet om att de är som marionett dockor i hans hand. Men Precis som hans femton flickvänner så känner jag ingenting för dom. För att en del av mig tillät mig inte att känna något.

Jag tappade genast lusten att måla och penseln föll ner på bordet, precis som mina tårar. Men ingen brydde sig...

-"Asså, Alexandra, sluta vara så dramatisk, du är lärarens favorit ändå, du kan göra vad du vill..."-

-"Alexandra sluta, du stör friden"-

"Asså, inte nu igen"-

Jag lyfte mig ur bordet och sprang ut. Jag såg inte tillbaka och gick ut ur skolan påväg mot stans centrum där hamnen låg. Jag ville inte tillbaka, inte längre. Min mor "visste" redan att jag skulle tillbringa mina nätter hos en vän, men inte att jag aldrig skulle återvända. Jag hade fått nog, jag skulle berätta för mina vänner min tragiska bakgrund och om mina biologiska föräldrar. Jag skulle berätta vilket monster jag var. Jag skulle avslöja för mina vänner vem jag egentligen var och vad jag hade gjort...

Men kanske inte än, inte förens jag visste om mina adoptivföräldrar verkligen älskade mig. För när jag berättat sanningen så skulle jag antingen bli accepterad eller nekad... som "förra gången".

[<Uppdaterad 26 juni 23:01)
[< Version 1.3