Koden Bakom Mörkrets Cirkel

Kapitel 6. En ny morgon gryr

Jag vaknade mitt på natten plötsligt. Jag var fortfarande fastbunden men jag var inte ensam. På marken låg Julia och Linnea och sov i ett par sovsäckar. Jag kände mig illa till mods över att de fick göra såhär. Men var det såhär som det kändes? Att vara infekterad?

-"Det var sannerligen roligt att vara jag igen"- sa en kallblodig röst.

Jag ville skaka av rädsla men det gick inte, jag ville springa men repen höll mig kvar. För rösten kände jag igen.

-"Intressant, mycket intressant...du kommer nog att bli till nytta"- Viskade rösten.

-"Vad vill du mig!? Kan du inte bara lämna mig ifred!?"- Skrek jag plötsligt.

Kunde jag skrika? Jag skrek igen men ingen hörde...

-"Dom kan inte höra dig... De är i djup sömn, precis som som du en gång var. Varför har du inte berättat för dom om vem du är? Det är praktisk taget som att ljuga för dem om din identitet. Och på tal om identitet, tänk om de visste? Då skulle de känna rädsla för dig... Alla skulle det... och allt du behöver göra är att säga till och jag fixar resten..."- viskade rösten.

-"Nej sluta!"- Skrek jag och kände en tyngd över mitt huvud.

-"...? Du säger "nej"? Men har du aldrig tänkt på vad som skulle kunna hända om dom visste? Visste om ditt sanna jag? Om vem du var? Vad skulle du göra då? "- Sa rösten.

-"JAG HAR FÖRÄNDRATS! OCH JAG GÅR ALDRIG TILLBAKA!"-

-"Hehe, detta är så roligt, tycker du inte det? Du säger "aldrig" när du tydligt vet vad som händer härnäst, inte sant?"-

Jag snyftade då jag visste att det var sant...

-"Lyssna! Båda vet vi lika väl att när Rejkstein delade oss på två så skapades det två versioner av dig! Så när vår käre far försökte bannlysa MIG så misslyckades han och han delades på två han med. Men vet du vad? Efter allt så gjorde han oss en tjänst. Jag trodde aldrig att jag skulle få kontrollen över DIG heller! Men oroa dig inte, jag är inte här för att skada dig. Utan, tänk vad vi kan göra, tänk vad du kan göra... tänk på vad du var menad att göra. Tror du inte att det är dags att "känna" något?  "- Viskade rösten lungt.

-"...Jag... h-har förändrats..."- Sa jag medan jag kände hur jag långsamt förlorade all kontroll igen.

-"Heheh, förändrats? Är du helt säker på det? Det handlar bara om den livstil som du var menad att ha..."-

. . .

Jag var vaken och fastbunden. Allt jag kunde göra vara att stirra på Linnea och Julias livlösa kroppar tills de slutligen vaknade till liv när morgonen grydde. Mitt andra jag höll fortfarande kontrollen över mina handlingar. Så mycket att denne hade fått mig döv och halvblind.

Jag kunde se hur Julia och Linnea vaknade upp och försökte tala till mig, men jag kunde inte höra något. Jag såg deras oro och deras läppar röra sig över mig med panik, men jag kunde inte förstå dom.

-"Hihi, dina vänner försöker verkligen, de avslöjade nästan min lilla plan, men oroa dig inte så ond är jag väl inte, trots allt så vill jag ha ditt DT vid liv"- sa hon.

"Låt mina... vänner... vara"- sa jag och kände en svag smärta vid armarna. Hon svarade inte och jag kände hur det blev svårare att andas.

-"Gissa något"- sa rösten.

"Jag gissar att de redan är påväg att förgöra dig!" Sa jag.

-"Det är korrekt, dom ska förgöra dig..."- sa rösten med en mörkare ton och försvann.

Helt plötsligt kunde jag se, helt plötsligt kunde jag höra och helt plötsligt kunde jag tala.

Jag var i ett mörkt labb, fastlåst på ett snett bord som lät mig se framåt. Omkring mig låg test tuber, medicinska instrument, skelett bilder, statistik och människor med vita rockar.

De var alla vuxna och bar omkring olika sörjor överallt. Tecknet de hade på labbrockarna var typiskt för Alfa och Gamma labben vid vårt område.

Mitt huvud vände sig mot en glasruta som visade ut till korridoren. Där såg jag mina vänner prata med någon vid deras sida. Mannen verkade nicka med allt de sa tills han släppte in dem i salen. Dom gick mot mig med bestämda blickar och bröt ihop några meter ifrån mig.

-"Om du hör oss Alexandra, så... vill vi bara att du vet att vi älskade dig... även om vi inte visade det"- Snyftade Linnea.

-"Allt är okej, det kommer att bli bra. Jag är snart frisk"- Fick jag fram.

-"A-Alexandra? O-om du hör mig och om du förstår oss så... har vi försökt övertala huvud chefen... men... men..."- sa Julia och bröt ut i gråt.

En annan man med labbrock rullade ögonen och gick fram till mig. Och sa saker rakt på sak.

-"Som huvudinfekterad bland våra bästa agenter så skulle det vara en risk att låta dig gå lös med ett "mytille virus" för vem vet vad den kan göra? Den kanske förvandlar dig eller allt du rör vid till sten? Vi har försökt bota dig men det har varit hitills omöjligt. Och dina vänner gav oss för en sekund sedan en liten flaska som du hade sagt var för nödsituationer som dessa..."-

-"Nöd tub?!"- Utbrast jag.

-"Ja, en tub som det stod Đ-T på. Din kollega Linnea sa att det kunde avliva vadsomhelst. Du har redan fått in en spruta och kommer som max ha sin effekt om fem minuter. Det är inget att oroa sig för då det knappast är smärtsamt."- sa mannen och antecknade.

-"M-men? J-jag är frisk! Jag mår utmärkt! Jag behöver inte det! Det är fel ämne!"- Sa jag och hostade ut en klump blod.

-"Det är det som innehållet gör, att det blir smärtfritt och enkelt, så säg mig, vad känner du?"- Frågade mannen och stirrade djupt på mig.

Vad jag kände? VAD JAG KÄNDE?! Jag kände att detta var emot lagen och det dom hade gjort var fel på alla grader! Jag kände ilska och hat. Två känslor samtidigt som kokade mitt blod.

Jag kände ĐT strömma inom mig. Inte DT utan ren Wingdings Đ-T. Som om jag blev svagare men samtidigt starkare. Jag kände mitt hjärta pumpa blod tillsammans med ĐT. Ämnet spred sig tillsammans med blodomloppet och hamnade vid mitt hjärta... Och aldrig mer... ALDRIG mer skulle de behandla sådär mot mig igen...

Jag kände mig full av ilska men samtidigt kände jag full kontroll över mig själv. Ja, nu var det slut, nu skulle tid och rum upprepas på det sätt JAG önskade den att göra.

-"Nå?! Hur känns det? Detta är viktigt då vi aldrig sett detta ämne förut!"- Sa mannen otåligt.

-"Mörk kristall materia..."- sa jag och kände mitt gamla jag ta form.

-"Ja?! Och hur känns det? Vi har ont om tid!" - Sa mannen och log argt på mig.

-"Jag känner ingenting, kanske svaghet och hur mycket ni kommer att ångra er..."- Sa jag och gav en blick mot mannen.

-"Seså, det är trots allt viruset som talar, flickor, låt oss gå och låta detta "materia" ta effekt..."- sa mannen och förde iväg Julia och Linnea.

-"Du vet... Jag har aldrig varit påverkad och så finns det en legend som säger att ett annat mörkt element skulle återvända och skapa discord i tid och rum tills denne är nöjd... Det femte elementet?"- sa jag och skrattade. 

-"Vi tror inte på sådant struntprat, det är bara ett par legender. Alla vet att det där elementet krossades för länge sedan..."- Sa mannen och gick ut till korridoren.

-"Du kan bara tro..."- svarade jag med ett leende.

[<Uppdaterad 26 juni 23:46)
[< Version 1.4