My Goodbye - The Fooo fanfiction

Kapitel 9: Lol

Lizzas POV

Jag går in i vardagsrummet igen. Andreas kommer direkt fram till mig och håller mig sällskap. Alla barn sitter och kollar på Kalle Anka och de vuxna pratar och fixar för middagen.

Jag och Andreas är de äldsta barnen. De mindre barnen sitter på golvet, på filtar, framför tv:n och släpper den inte för en sekund med blicken. Jag sitter i soffan bredvid Andreas, han drar upp mig i sitt knä och jag lutar huvudet mot hans bröstkorg.

Jag måste ha somnat för jag vaknar av att Andreas försiktigt skakar lite på mig. Han hjälper mig att ställa mig upp, vi går och sätter oss vid bordet.

Alla vuxna pratar i munnen på varan till skillnad från barnen som är helt tysta, eller... Inte riktigt, så fort de ätit upp börjar de tjata om att få öppna presenter.

-Albin, lugn, säger en brunhårig kvinna vänd till en av de yngsta killarna.

-Mamma, svarar han tjurigt och rynkar på pannan.

-Han är jättelik Albin som vi gick i samma klass som i 8:an och 9:an, säger Omar och skrattar.

-Det var lite därför jag gav honom det namnet, skrattar kvinnan.

Den lille pojken himlar med ögonen och sätter sig på sin plats igen. Till den lilla pojkens besvikelse tar det 1h innan alla sätter sig i vardagsrummet och det börjar delas ut julklappar.

Eftersom ingen visste att jag bodde här så får jag bara några presenter, men jag fattar precis.

Jag får en helt ny dator av Omar och Ella.

-Men, ni behövde inte... börjar jag säga men Omar avbryter mig.

-Jo, det behövde vi, säger han.

-Tack så hemskt mycket, säger jag och ger dem varsin kram.

När alla presenter är utdelade och de vuxna sätter sig och pratar igen så tar Andreas min hand och drar med mig ut i hallen.

-Jag går och ger julklappar till killarna! säger Andreas.

-Visst, hör jag kvinnan, som Andreas presenterade som Mihna, säga.

-Lizza följer med, säger han sedan.

-Visst, hörs Ellas röst.

Jag drar på mig skor och jacka och följer efter Andreas ut i snöovädret. Han tar min hand och springer. Jag följer efter honom på de tomma gatorna.

Plötsligt släpper han taget om min hand och tar upp en klump med snö. Jag anar vad han tänker göra och skyddar reflexmässigt ansiktet. Men på något sätt lyckas han ändå få den att hamna i mitt ansikte.

-Andreas, morrar jag och kastar en snöboll mot honom.

Tyvärr missar jag och lyckas träffa en mörk gestalt som kommer gående.

-Andreas, var det du? frågar gestalten när personen i fråga kommer in i skenet från en lycktstolpe.

-Nej, det var hon, säger Andreas och pekar på mig. Killen som jag lyckades träffa tittar på mig och ler busigt.

-Jag gissar att du är Lizza, tjejen som Andreas har pratat konstant om under våran träning, sedan han mötte dig på kyrkogården! säger killen.

-Ja, det är jag, säger jag.

-Jag är Alexander, kalla mig Alex, säger han och flinar.

-Lizbeth, kalla mig Lizza, svarar jag och flinar tillbaka.

Andreas suckar men eftersom Alex står med ryggen mot honom så tar han upp en ny snöboll och gör sig beredd att kasta den på Alex.

Men han hinner inte kasta iväg den för plötsligt kastar sig två ganska långa killar på honom och brottar ner honom på marken.

-Robin, Lucas, klagar Andreas.

-Jag har snö i nacken nu, på grund av er! Säger han sedan och lyckas brotta ner den ena killen.

Den andra studsar upp från marken och kastar sig iväg.

-Tja, säger den killen som lyckats undgå att bli nerbrottad av Andreas.

-Jag är Lucas, och nån av de där två är min tvillingbror Robin! Säger han och sträcker fram en snöig hand. Utan vante.

-Lizbeth, men kalla mig Lizza, säger jag och tar hans hand. Men jag släpper den nästan direkt eftersom att den är så kall.

-Du borde ha vantar! Säger jag och flinar mot Lucas.

-Det kanske jag borde, säger Lucas och flinar tillbaka.

Plötsligt känner jag en varm andedräkt mot min nacke.

-Hej, väser Andreas och andas extra mycket när han säger det.

Jag ska precis svara honom när jag känner något extremt kallt mot min nacke och jag hoppar högt upp i luften.

-Det var väl onödigt, säger Robin.

-Kanske, svarar Andreas och skrattar lite medan han tar bort handen.

-Vart ska vi gå? Frågar Alex.

-Vi borde nog gå snart, men jag ska bara ge er denna sedan går vi! Säger Andreas och ger en röd påse till Alex. Jag hade inte ens sätt att han höll i den.

Lucas tar påsen från Alex och öppnar den förväntansfullt.

-JAAAAA! JULKLAPPAR! Ropar han högt och gör något slags glädjeskutt rakt upp i luften.

-Har du aldrig sett såna? Frågar Robin ironiskt.

-Ha, ha, ha, svarar Lucas minst lika ironiskt.

Andreas kalla hand tar min och han drar iväg mig mot mitt hus samtidigt som han lyfter handen och ropar hejdå till killarna.

När vi står utanför våran dörr får jag hjälpa Andreas att borsta bort snön från när han brottats med Robin.

Vi går in i hallen och vi drar av oss ytterkläderna och skorna.

Jag drar med mig Andreas genom vardagsrummet och upp för trappan till mitt rum.

Andreas tar sats, gör en volt och landar på rygg i min säng.

Jag tar datorn jag fått av Omar och Ella, sätter mig bredvid honom och startar datorn.

----
Juldagen (dan efter julafton)
----

Ronjas POV

-Ronja, kom! Ropar Omar från hallen.

Jag kliver ned på golvet och går till trappan, men jag stannar utanför Lizzas rum och tittar in.

Jag ser en svarthårig kille som sitter med korsade ben och ryggen lutad mot väggen, i Lizzas säng.

Lizza ligger med huvudet i hans knä och båda fingrar på sina mobiler. Plötsligt lyses Lizzas ansikte upp av killens mobilblixt.

Han visar henne fotot, hon säger något och de skrattar.

Jag hör hur Omar kommer gående och jag bestämmer mig snabbt för att gå ner, jag vill helst inte bli ertappad med att spionera på min nya storasyster.

Jag studsar ned för trappan, Omar suckar, vänder sig om och vi går ut till bilen.

************************************

Så, jag känner att jag blir sämre och sämre på att uppdatera! Men aa... Nu är det påsk och jag kan skriva hur mycket jag vill! 💜💜 woop woop! 💜

Så ses vi i nästa kapitel! <3 <3 <3 <3