My Goodbye - The Fooo fanfiction

Kapitel 14: Snälla, snälla, vakna

Ellas POV

Det ekar om mina klackar när jag går fram och tillbaka i korridoren till sjukhuset. Jag har redan bitit ned naglarna ner till nagelbanden och har nästan börjat tugga på mina egna fingrar.

Omar sitter med Vilja i famnen och vaggar henne sakta fram och tillbaka. Felix sitter i en liten röd soffa med Mihna bredvid sig. Mihnas ögon är rödsprängda och hennes vanligtvis släta kopparfärgade hår är väldigt rufsigt.

Felix har dragit henne intill sig och stryker henne sakta över ryggen. Mihnas gråt stillande för ca 10 minuter sedan. Jag tänker tillbaka på Viktor, hur han var när vi gick i gymnasiet tillsammans, hur snäll han hade varit, men när jag tänker tillbaka på vår tid så kommer jag ihåg en gång.

Flashback

-Emelie, kom, vi blir sena till svenskan! jag skrattar när hon kommer springande med sin svarta skinnväska över axeln. Hon snubblar nästan på sin långa klänning men stapplar vidare. Jag tar tag i hennes hand och vi springer till svenskasalen. Jag möter Viktors blick. Han ler mot mig och kommer och kramar mig.

Han vänder sig till Emelie och kramar om henne. Men jag kan se att hennes blick flackar skrämt av hans närhet. Men den försvinner snabbt och ersätts av den vanliga blicken fylld av kärlek.

När svenskan är slut så springer jag och Emelie in till omklädningsrummet. Vi byter snabbt om och hon sätter upp sitt långa svarta hår i en bulle på huvudet. Jag ser ett stort rött märke på hennes käkben, men när jag påpekar det så säger hon att det bara är ett allergiutslag och släpper ut håret så att det täcker märket.

Men hon är inte allergisk mot något.

Flashback slut

Jag sätter mig ned bredvid Mihna och stirrar tomt ut i luften framför mig.

Omars POV

Jag kramar om Viljas späda kropp. Hon skakar och jag känner hur små kalla tårar rinner ned för hennes kinder och landar på mina händer som håller om henne.

Jag tokar inte bort dem, eller försöker trösta, det finns inget som jag kan säga, barn måste lära sig att det finns både upp och nedgångar i livet, och att det inte alltid kommer finnas en förälder att trösta.

Viljas POV

Jag känner tårar som rinner längs med mina kinder. De är kalla, jag är kall. Pappa har sina armar om mig och kramar mig. Hos pappa känner jag mig alltid trygg. Det spelar ingen roll vad som har hänt, det är alltid en trygghet att kunna krypa upp i pappas knä och känna att han kramar om mig.

Mamma kommer och ställer sig framför mig, jag sträcker upp händerna mot henne och hon lyfter upp mig i sin famn. Hon håller om mig och vaggar mig fram och tillbaka.

Plötsligt öppnas en av dörrarna som vi står utanför.

Ellas POV

-Är ni anhöriga till Lizbeth Strömstad? säger en sjuksköterska som kommer ut ur den före detta stängda dörren.

-Vi är, säger Omar, reser sig upp och tar tag i min arm. Vil följer efter sjuksköterskan in i rummet.

I sängen ligger en blek tjej med blått långt hår, fläckat med blod. Hon andas stadigt och alla apparater piper lugnt.

-För att ha trillat 200 meter är hon extremt oskadd. Att pojken hamnade under henne gjorde att hennes läge ser extremt mycket bättre ut, sjuksköterskan fortsätter att prata. Jag tänker inte så mycket på vad hon säger, utan jag ger Vilja till Omar och sätter mig på huk bredvid Lizza.

Jag stryker henne försiktigt över kinden och jag ser att hennes hud reagerar genom att bli lite rödare. Jag lutar huvudet mot hennes arm och låter mina tårar rinna utför mina kinder.

-Snälla, snälla, vakna, Lizza, jag lovar att din pappa inte ska få skada dig igen. Min röst är sprucken och skakar men det viktiga är att jag kan prata.

-Det är okej mamma, jag känner en hand på mitt huvud och tittar upp. Jag ser att Lizza har öppnat sina ögon och tittar på mig.

-Åh Lizza.

********************

Sådär, ett kapitel, Kommentera gärna! <3<3

så ses vi i nästa kapitel! <3<3