Kidnappad & kär

Kap 1

Jag vaknade av en otroligt stark smärta i magen och var tvungen att ligga still för att det inte ska göra mer ont. När jag långsamt kisade med ögonen så såg jag att jag låg i ett ganska så stort vitt rum i en säng mitt i rummet.

Jag hann inte se runt så mycket innan jag hörde att dörren låstes upp och handtaget drogs ner. In kom en brunhårig kille, ganska lång och muskulös. Han gick fram till sängkanten och satte sig. Han fick fram ett brett leende åt mig.

''Hej sötnos", sa han och strök sin hand över min kind.

Jag mumlade något till svar och kollade ner i sängen.

''Sovit gott?" frågade han och skrattade till av den otroligt dummaste frågan.

''Vafan tror du? Har du någonsin blivit slagen medvetslös i magen?!" nästan skrek jag och kollade upp på honom.

Jag fick hans ögonkontakt. Han hade mörkblå glittriga ögon, nästan attraherade, men tanken fick mig att rysa.

''Order är order sötnos", svarade han lungt och log.

Jag kände paniken och ilskan forsa igenom mig. Jag höjde handen och var precis berädd på att slå till honom på kinden innan han tog tag i min arm.

''Glöm det, om någon ska få smäll så är det inte jag", sa han.

Jag tittade surt på honom och kollade runt i rummet för att hitta en utväg. Fönstret! Kanske var fönstret öppet? Men jag kan inte bara sticka nu när han sitter här.

''Kan jag få vila lite?", frågade jag tyst och försökte att låta oskyldig.

''Tycker du inte att du har vilat tillräckligt sötnos?", svarade han.

Kan han sluta säga sötnos! Jag är inte hans eller någons sötnos! Vänta, Adam. Vart tog Adam vägen, han jag träffade på festen. Låtsades han gilla mig för att stanna kvar eller va? Jag känner mig så förvirrad. Men Adam var inte här, jag satt med en stor kille som jag inte hade någon aning om vem han var.

''Så, nu vill jag att du följer med mig och försök inte med några dumheter nu. Du skulle bara veta vad jag är kababel till att göra, med dig också", sa han i ett enda stort brett leende.

Jag nickade lite smått och kollade en sista gång runt i rummet. Vad menar han? Skulle han kunna göra mig illa? Eller något ännu värre, kanske till och med döda mig! Nej usch, tanken gör mig svimfärdig.

''Kommer du?'' frågade han.

Jag hoppade ur sängen lite smått så att det inte skulle göra så ont. Men det hjälptes inte, smärtan gick inte och beskriva. Hur hårt hade han slått mig?

Jag följde efter honom ut ur rummet och in i ett stort vardagsrum. I soffan satt det två killar och skrattade medans dem kollade på något i en bok. När jag kom närmare såg jag vilka som satt i soffan. Jag kunde inte tro det! Det var som satan! Killen vände sig om.

''Äntligen" sa han.

----------
Tack till alla ni som läser och delar berättelsen.

Glöm inte att rösta och dela så att andra kan läsa den.

Kommentera även vad ni just gillar med denna boken och vad jag kan göra bättre.

2 Röster till nästa kapitel.

Puss på er!! /Rebecka