Kidnappad & kär

Kapitel 4

Här är nästa kapitel av Kidnappad och kär. (Kärleken kommer snart)

Hoppas ni gillar det och glöm inte att kommentera o rösta!

ENJOY

-----

Vadå han har mig? Är han på deras ''team'' nu eller? Jag känner mig så förvirrad.

''Vadå har mig?'' skrek jag.

Jag försökte skaka loss hans hårda grepp om min arm, men han klämde bara hårdare ju mer jag stretade emot.

''Det är inte rättvist, varför jag?" skrek jag och denna gången reagerade han.

''Du är värdefull, jag ska inte skada dig så ta det lungt" sa han medans han kollade förtvivlat runt om.

Väntar han på Adam och dem eller är det någon annan? Jag förstår inte, vadå jag är värdefull. Värdefull kan man vara på många olika sätt, men just jag. Jag som inte har några talanger alls.

Jag avbröts i mitt tänkande när en stor jeep-bil parkerade framför oss. Det var i alla fall inte den svarta skåpbilen Adam hade.

''Skynda" hördes en kvinnoröst ifrån bilen. Äntligen är jag inte själv tjej här längre.

Vi satte oss i baksätet och jag fastnade min blick på kvinnan som satt bakom ratten. Hon såg ut och vara i 20års åldern och riktigt vacker.

''Förlåt mig, mitt namn är Emil och detta är Sophie. Vi ska hjälpa dig" sa han som nu heter Emil.

''Kan du säga varför jag är så värdefull som du säger att jag är? Varför vill Adam och hans vänner ha mig för?" frågade jag med skakig röst.

''För att du är precis som jag, har en egenskap som gör att både du och jag är annorlunda ifrån dem" svarade Sophie.

Vad menade hon med det? Att jag har någon konstig superkraft eller något?

Sophie skulle just precis fortsätta att berätta vad just jag hade för speciellt när en bil körde in i oss på sidan. Bilen voltade och när jag öppnade ögonen såg jag att vi var uppochned.

''Vi måste ta oss härifrån" viskar Sophie fram som sitter fastklämd mellan sätet och ratten. Emil ser jag inte.

Jag försöker hjälpa Sophie loss men slutar genast när jag hör en bildörr smällas igen. Åh nej, snälla säg inte att det är Adam.

Men såklart var det han.

''Så du har fått lite hjälp här ser jag'' säger han lungt och tittar på Sophie.

Han tar tag om min hand och släpar mig ut ur bilen. Jag försöker sprattla och Sophie skriker på Emil som inte syns till. Vart kan han ha tagit vägen? Har han sprungit iväg för att han blev rädd eller?

Adam puttar upp mig mot sidan av sin svarta skåpbil och håller mig fast i ett stadigt grepp.

''Nu hör du på mig unga dam, försök aldrig och fly ifrån mig igen, då ska du få se på straff" sa han och log argsint.

Han höjde sin hand och slog till mig hårt på min vänstra kind. Det sved till och jag fick ifrån mig ett svagt skrik. En liten tår slingrade sig ned för min kind. Försökte undvika Adams blick genom att kolla ner i marken.

Jag tittade upp när jag hörde en smäll och att Adam ramlade ihop.

Där stod Emil med ett stort basebollträ i handen. Adam låg på marken medvetslös.

''Nu sticker vi härifrån innan Adams vänner hittar honom'' säger Emil och går mot bilen där Sophie ligger klämd.

''Vart ska vi? Vi kan ju inte direkt köra dit'' säger jag.

''Vi får gå'' säger Sophie som har kommit ut ur bilen.

Lyckligtvis är hon oskadd likaså alla vi andra.

''Gå vart?'' frågar jag och kollar runt. Vi är mitt ute på en skogsväg och det börjar bli mörkt ute.

''Det får du se'' säger Emil och börjar gå längst vägen med Sophie. Jag fick följa efter.

------

Det har blivit helt kolsvart ute och vi har gått på denna skogsvägen i flera timmar. Jag börjar bli trött och hungrig. När åt jag mat senast?

Ibland kommer det enstaka bilar körandes på vägen. Vi måste alltid gömma oss när dem passerar. Emil och Sophie är rädd att Adam och dem andra är ute och letar efter oss. Eller i rättare sagt mig.

Sophie har berättat lite om det de menar med att vara värdefull. Hon säger att vi två, likaså andra fast få i världen har otroliga egenskaper som andra gärna vill ta del av.

Som till exempel att se i framtiden, läsa andras tankar, ja allt såntdär. Jag vet inte hur det är möjligt, men en sak vet jag, det är skitcoolt!

Jag har sedan hon sa vad det var för egenskaper undrat vad just jag har för något. Sophie hade egenskapen av att se i framtiden, alltså hon säger att hon drömmer saker som kommer att hända. Men hon vet inte när.

''Är det långt kvar?'' klagar jag och börjar bli utmattad.

''Nej, kanske 2 kilometer till'' säger Emil ich suckar djupt.

Jag tror alla är utmattande, men vi ska i alla fall vara glada att Adam och dem andra inte har hittat oss än. Eller ja, man ska inte säga för mycket.

''Sophie, hur vet jag vad jag har för egenskap?'' frågar jag.

Sophie vänder sig om och rycker på axlarna.

''Vi måste ta reda på det genom att du får göra olika test, som att du hamnar i olika problem som du måste lösa på det sättet din egenskap kan utföra'' svarar hon och sedan vänder på klacken och fortsätter att gå.

''Hur vet ni att jag har någon då?'' frågar jag plötsligt och både Emil och Sophie rycker på axlarna.

''Det får du snart reda på'' svarar Emil.

När vi kommer fram till en stor klippa och ett litet ljus vid kanten så stannar vi. Vad gör vi här? Det finns ingenting här, inte vad jag ser i alla fall.

Emil går fram till ljuset vid kanten och gör något så ett klick hördes. Vad nu?

Lite längre från Klippan öppnas en liten dörr som var bakom ett snår av högt gräs och trädblad.

Vi var precis påväg att gå in innan en svart skåpbil och en blå Ford kör upp framför oss.

Vi alla tre säger samtidigt ''Adam''

----

Tack så mycket för nästan 100 lösningar och över 10 röster!

Ni är så underbara som har tagit tid att läsa denna berättelse och fortfarande har läslusten till denna boken.

Hoppad nu gillade detta kapitlet och kommentera gärna vad ni tycker och vad jag kan ändra eller lägga till i boken.

4 röster till nästa, så be era vänner att läsa och rösta.

Puss & kram, älskar er, Rebecka.