Kidnappad & kär

Kapitel 20

Jayden och jag går in i mina föräldrars hus och får först syn på mamma sittandes i soffan.
''Vart är pappa?'' frågar jag och kollar mig runt.
''Ute'' svarar hon lågt och kollar ner i marken. Vad menar hon?
''Vadå ute?''frågar jag.
Mamma rycker på axlarna och pekar på den andra soffan som att hon vill att vi ska sätta oss ned. Det gör vi också.
''Jag tror han är otrogen'' säger mamma lågt och biter sig i underläppen, medans en liten tår slingrar sig ned för sin kind.
Jag går fram och kramar henne hårt. Det behöver hon. Men jag förstår inte? Vadå otrogen, är min pappa otrogen? Mot vem? Och varför?
''Varför tror du det mamma?'' frågar jag.
''Han har varit ute sent varje kväll senaste månaden utan att säga vad han har gjort. Han klagar på övertid på jobbet. Men jag tror honom inte, för igårkväll när han kom hem så luktade han tjejparfym'' svarar hon.
Jag knyter ena näven hårt. Hur vågar han svika både mamma och mig? Med att vara otrogen? Och med det om Adam. Hur ska jag någonsin kunna förlåta honom nu?
~~Några timmar senare~~
Jag hör en bildörr smällas igen och kollar ut genom fönstret. Då får jag syn på pappa med någon annan. Det kan inte vara mamma, för hon sover i det andra rummet. Det hör man på långa vägar med hennes snarkningar.
Pappa lutar sig sakta fram till kvinnan och kysser henne. Det är då ljuset från lampan snuddar vid henne och jag får en glimt av vem det är.
Johanna, Adams före detta flickvän. Med min pappa?! Nä nu jävlar.
Jag springer ner i trappen och slänger upp dörren med en duns. Mitt framför mig står dom. Helt förvånade.
"Melodie?" Viskar pappa lågt.
"Du är så jävla falsk! Fyfan!" Ryter jag och tårarna börjar långsamt strömma ner.
Johanna kollar bara på oss. Som att hon inte fattar någonting. Men jag vet att det är Johanna, för både mamma, pappa och Adam har berättat om henne och hur hon ser ut. Och det stämmer exakt med det jag ser just nu. Men min pappa, som kysste henne.
"Det är ett missförstånd" säger Johanna.
"Vadå ett missförstånd? Jag såg väll vad ni gjorde och jag vet gott och väl vem du är" svarar jag.
"Hon vill bara hjälpa" säger pappa.
"Hjälpa? Genom att kyssa dig och vara otrogen med Adams före detta mot min mamma? Hur vågar du?!"
"Förlåt" vad det ända som kom ut ur hans vidöppna mun.
Jag är så ilsken och söndergråten att jag är helt röd i ansiktet.
Då hör jag någon snyfta bakom mig och jag vrider på klacken och får se mamma i dörröppningen. Åhnej.
Jag springer fram och kramar henne hårt. För jag vet vad hon tänker nu. Särkillt när hennes fundering över pappas affärer och nu står han här med Adams före detta.

"Jag visste det Klas, hur kunde du?" Gråter mamma och kramar om mig.

"Johanna ska hjälpa oss" svarar pappa.

"Jag såg väll för fan vad ni gjorde här ute, tror ni att jag är dum eller?" Fräser mamma.

"Förlåt, det bara hände, vi har umgåtts så himla mycket nu för att prata och planera över hur vi ska agera så att det bara blev så" förklarar pappa.

Jag tror faktiskt inte på honom. Även om Johanna skulle vilja hjälpa oss så litar jag inte på henne fullt ut. Inte pappa heller för den delen.

"Jag älskade dig Klas" snyftar mamma.

Älskade. Ordet ekar i mitt huvud. Hon älskar honom inte längre, men det kan jag förstå nu. Efter allt hon har gått igenom under denna korta tiden.

"Jag vet vart Cate är" säger Johanna.
--------

Hej allihopa!
Ber om ursäkt för denna långa väntan på detta kapitlet och att det blev ett kort sådant.

Men jag har bara tappat skrivlusten, men försöker få upp den igen.
Jag gör det för er allihopa, deg är ni som gör att jag kämpar med denna boken.

Älskar er, puss & kram!

Ps. Ska sätta igång med den andra boken så jag kan uppdatera den oftare och längre. Tack för att ni läser<3