Kidnappad & kär

Kapitel 16

Jag andas tungt men känner ingen smärta. Missade han mig?

När jag öppnar ögonen ser jag mannen ligga på golvet, blodig i pannan. Vem sköt?

Då ser jag Emil komma fram till mig och siktar med sin pistol på dom andra männens huvud. Dom börjar springa ut direkt.

''Emil?'' säger jag förvånat och kollar på honom.

''Förlåt för att jag kom lite sent'' svarar han och andas ut lite.

''Du kom i fucking råttans tid unga man'' säger pappa och sätter sig i fotöljen.

Jag kliver upp och kramar om Jayden som bara står precis skräckstilla. Men han besvarar min kyss och kysser mig passionerat tilllbaka.

Mamma går fram till pappa och kramar om honom. Det är tur att pappa i alla fall inte försöker skada mamma längre. Men han ska inte tro att jag har glömt allt redan. Och jag har inte äns fått svar på alla mina frågor än. Vilket han måste göra. Men kanske inte just precis nu efter detta. Det kan jag förstå honom. Men imorgon, då måste han svara.

''Är alla okej?'' frågar Emil oroligt och kollar på oss med en skraj min.

''Ja, tack så mycket Emil'' säger jag och går fram och kramar honom hårt.

Att han alltid ska komma i sista sekund och rädda oss, i alla fall mig. Han är som min skyddsängel kan man säga. Haha, men jag är glad att han finns här för mig.

-----

Efter några timmar när alla har lugnat ner sig och fått mat i magen, sätter vi oss tillsammans i soffan. Som ett tecken på att här ska det pratas från början till slut. Great! (Not)

''Vi har något att berätta" säger pappa och kollar snett åt mammas håll.

''Och vi är ledsna att det blev såhär hjärtat'' säger mamma.

''Vadå?'' frågar jag.

Nu är jag förvirrad. Visste mamma också om allt detta som jag har blivit plågad under dessa dagar? Att hon bara låtsades att hon inte visste, låtsades att hon var orolig. Men hon visste!

''Det är såhär, jag sa ju att vi gjorde det på grund av en stor sak, eller hur?'' säger pappa.

''Ja?'' säger jag.

''Allt började med att flera år innan du föddes så träffade jag Adam och hans förredetta flickvän på en nattklubb. Vi blev bra vänner, men tillslut blev vi osams och började bråka. Adams flickvän kunde aldrig få barn, men Adam ville ha ett. Så när han fick höra att din mamma var gravid, så tänkte han att han skulle ta vårat barn.'' säger pappa med många pauser.

''Vänta va? Nu hänger jag inte med'' säger jag förvirrande.

''Du har en storasyster Melodie, Adam tog henne några veckor efter födseln. Vi har inte sätt henne sen dess, men vi vet att Adam fortfarande har henne'' säger mamma med tårar i ögonen.

''Har jag en storasyster? Och Adam har henne? Varför har no aldrig sagt något? Varför?'' skriker jag rakt ut och mina kinder börjar bli röda.

''Vi berättade aldrig det eftersom vi aldrig trodde att vi skulle få se henne igen.'' svarar pappa.

''Men varför gjorde Adam mot mig då?''

''Han sa, att om han bara kunde få 'låna' dig så skulle vi få träffa Cate igen. Kanske till och med få henne tillbaka.'' säger pappa.

''Så ni bara tänkte att ni kunde låna ut mig, eller till och med byta ut mig till Adam bara för att få se min nu storasyster. Så det är vara hon ni bryr er om? Är det därför ni inte bryr er om att jag har blivit våldtagen av Adam. Bara tänk vad han har gjort mot min nu så betydelsevärda storasyster då!'' ryter jag högt.

Jag rusar ut ur rummet med gråten i halsen och ilskan på kinderna. Jag kan inte fatta det. Dom lånade ut mig, till en pedofil som våldtar en och sedan bara kan tro att man kan få tillbaka någon och sedan glömma allt? Nej, så är det inte!

''Jayden!'' får jag fram när jag ser honom utanför huset där han står och röker.

''Bad är det älskling, varför gråter du?'' frågar han och kramar om mig.

''Jag vill att vi åker härifrån, nu!'' säger jag och nu kommer forsar tårarna ut.

Mitt liv har ingen mening längre.

Jag är slut, jag orkar inte.

Jag betyder ingenting.

------------

Sådär, nu äntligen kommer nästa avsnitt. Det har varit en väldigt lång paus sedan jag sist skrev.

Jag har gjort så himla mycket grejer. Och nu har jag också börjar på min nya skola, och bor på internat.

Så här har ni ett kapitel, så får vi se när nästa kommer.

Puss på er, Rebecka.