Kidnappad & kär

Kapitel 15

Först måste jag bara säga en sak. Tack så mycket för över 2K läsningar på mindre än en vecka! Ni är otroliga, allihopa.

En annan sak som ni säkert redan har sett är att jag har bytt bild på boken. Tycker omslaget är en fin del av boken, men som man säger. Don't judge the book by it's cover. Vad tycker ni om det? Puss!

---------
''Mår du bra Mel?'' frågar Jayden och lägger sin arm runt om mig.

''Tror du verkligen att han kommer till mig efter han är fri?''

''Om han gör det, så kommer jag alltid att finnas här vid din sida''

''Tack''

Tillsammans börjar vi gå hemåt till mig. Mamma är redan hemma. Men vänta nu? Vart är pappa?

Mina steg blir längre och fortare när tanken slog mig. Jayden var tvungen att nästan jogga för att komma i samma takt. Men han frågade inte varför.

När vi äntligen nådde änden av min tomt hördes höga skrik från huset. Som att några grälade.

Jayden tog tag i min hand och tryckte om den hårt. Det behöver jag nu.

Jag öppnar dörren med en smäll och få se mamma ligga på golvet och pappa stå med en kniv i handen. Jag blev kvickstilla.

Jayden springer snabbt fram till min pappa och rycker ifrån kniven från hans hand. Alla ser lika chockade ut.

''Varför?'' stammar jag fram och försöker hålla in tårarna.

Vad har hänt medans jag var borta? Varför är pappa arg på mamma och hade en kniv i handen. Vart var pappa när Adam hade mamma hos sig? Jobbar pappa med Adam?

Alla frågor vimlade runt i mitt huvud så att jag nästan får huvudvärk. Men jag får inte något svar. Alla bara kollar på mig. Mamma har en ledsen blick mot mig och sedan vänder sig om och ger en argsint blick mot pappa.

''Vem är du?'' skriker jag till pappa och nu kommer tårarna som forsar ut längst med kinderna.

Pappa sätter sig ner i fotöljen med en dyster blick.

''Förlåt'' stammar han fram medans han kollar ner på mamma som fortfarande ligger på golvet. Men hon är oskadd som tur är.

''För vad? Vad har du gjort?'' skriker jag ännu en gång.

Jag ser att en tår rullar ner längst hans kind men torkar snabbt bort den för att vi inte ska se. Men det har jag redan gjort.

''Jobbar du åt Adam?'' tillägger jag efter en stunds tystnad.

Sakta nickar han med huvudet medans hans blick är fäst i golvet.

Så alltså min pappa har hjälp en psykopat att kidnappa och våldta mig och sedan skiter att hjälpa mig från allt? Så han ville att mitt liv skulle vara ett rent helvete, eller?

''Varför gjorde du det? Vet du vad han har gjort mot mig?'' säger jag men denna gången lite lugnare för mammas skull.

''Förlåt, allt är mitt fel'' nästan viskar han.

''Oja allt är ditt fel. Om inte du skulle ha hjälpt den psykopaten så kanske jag inte skulle haft dom minnerna från när han våldtog, slog och försökte döda mig. Jag är din dotter pappa! Jag är din jävla dotter'' får jag fram innan jag ramlar ihop på golvet och börjar storgråta.

Jayden och mamma kommer fram och kramar om mig medans jag låter mina tårar rinna som en älv ner för mina kinder.

Pappa ställer sig upp och kollar ut genom fönstret. Han nästan ser ut som att han ångrar sig, vilket jag verkligen hoppas att han gör. Vem vill att ens dotter ska bli kidnappad, våldtagen och nästan dödad av en annan människa?

Jo, tydligen min pappa. Men varför hjälpte han Adam? Han måste ju ha gjort det för något. Men jag tror att jag aldrig kommer att förlåta honom igen.

Inte efter detta.

''Melodie, jag älskar dig. Jag vet vad han har gjort mot dig och jag vet hur tufft det har varit. Men jag hade inget val. Jag gjorde det för oss alla, och du klarade dig. Nu när Adam är i fängelse, kan vi försöka att starta om. Som en ända stor familj igen?'' säger pappa och kollar på oss med en sorgsen blick.

''Vadå inget val? Varför gjorde du det?''

''För att...'' Pappa hinner inte säga mer innan dörren öppnas och fem svartklädda män med pistol i händerna rusar in i huset och omringar oss.

Två av männen går fram till pappa och håller i honom innan den tredje siktar med hans pistol mot pappas huvud.

En annan tar tag i mamma och en i Jayden. Bara jag står kvar här ensam.

Han med pistolen som siktar på pappa går fram till mig och drar i mitt hår bakåt så att jag ser hans ansikte.

På något vis känner jag igen det, men kommer inte på vem det är. Det kan inte vara Adam för han sitter i fängelse, eller?

''Nu gumman ska du få se på en liten show, vad sägs om att börja med din lilla falska pappa? Din ilska mot honom nu lär göra att du vill se honom lida lika mycket som du har fått gjort. Eller hur min sköna?'' säger mannen och får mot pappa igen.

''Låt han va! Låt alla va och gör vad fan ni vill på mig istället. Men snälla, låt bara som andra va'' säger jag med gråten i halsen.

Ingen ska behöva lida, eller till och med dö för min skull och pågrund av mig.

''En liten hjälte har vi här va? Så synd att alla inte får som dom vill'' svarar han och tar fram en liten fickkniv och går mot pappa.

Snabbt skär han ett litet så på hans ena handled så att pappa skriker av smärta. Sedan går han mot Jayden och sparkar honom i magen så att han gnyr. Sist går han till mamma, som spottar på honom. Men det skulle hon inte ha gjort. För mannen höjer sin pistol mot henne och ber henne att klä av sig sina kläder.

Vad tänker han göra?

Pappa börjar att sprattla och sparka hejvilt när mamma bara har sina underkläder kvar. Hon vågar inte ta av sig mer så mannen går fram till henne och slår sin hand på hennes kind så hårt att hela kinden blir röd från handen.

Jag kommer på att jag fortfarande inte har någon man som håller i mig så jag tar sats och springer mot mannen med pistolen och slår honom i magen så att han ramlar ner på marken.

När mannen har ställt sig upp siktar han pistolen på mig. Jag blundar hårt och ber till gud att jag ska klara mig.

Det sista jag hör är skrik och ett skott från en pistol.
---------

Hoppas detta kapitlet blev lite längre och spännande. Jag tyckte i alla fall att det är superkul att skriva boken.

Vad tror ni hände?

Kommentera o rösta, ni är underbara.

Puss & Kram, Rebecka.