Kidnappad & kär

Kapitel 11

Idag ska jag träffa min familj efter dessa långa ensamma månaderna utan dem. Undra om Sarah har berättat något? Eller måste jag säga allt. Men jag kan inte berätta om min gåva, de kommer inte tro mig.

Jag är bara glad att Jayden är med mig här. Att jag inte gör detta själv.

Vi står nu framför uppfarten till mitt hus. Det vita stora huset mitt inne i storstadsområdet. Grannarna kollar skummt på oss och jag harklar mig. Tar tag i Jaydens hand.

''Berädd?'' frågar han.

Jag nickar till svar.

Långsamt går vi upp till dörren och efter ett tags tystnad så knackar vi på den röda hårda dörren.

Jag sväljer, biter mig hårt i läppen och väntar tills jag får slänga mig i mammas och pappas famn.

Men ingen öppnar. Huset är tomt.

Tomt på allt liv. Som att det har stått öde i flera år.

Vart är dem?

''Dom kanske är och handlar?'' frågar Jayden tyst och biter sig i läppen.

Men det tror inte jag.

Jag ser att dörren är olåst och öppnar långsamt dörren.

Även här inne var det tomt, tomt på allt liv.

Men vänta. Det är något som inte stämmer här.

Vissa saker ligger som skräp på golvet, vissa möbler är välta och det ser väldigt stökigt ut.

Mamma skulle aldrig låta huset bli stökigt och smutsigt.

Vad har hänt med mina föräldrar?

Jag känner hur några tårar börja åka ner för min kind. Jayden ser tårarna och torkar snabbt bort dom.

''Vi kommer hitta dom, jag lovar'' säger han och kramar om mig.

Jag nickar långsamt till svar och besvarar den varma lugnande kramen.

~*~*~*

Jayden och jag har nästan letat i hela huset efter ledtrådar men inte hittat en ända.

''Jag ger upp'' suckar jag och sätter mig på datorstolen i kontoret.

''Aj'' nästan skriker jag och ställer mig snabbt upp.

Vad är detta? Något är under tyget på stolen.

Jayden kollar konstigt på mig och hjälper sedan till att få bort tyget på stolen.

Mycket riktigt, där ligger en lapp.

''Äntligen'' säger Jayden och tar snabbt tag i lappen och börjar läsa.

''Melodie, om du hittar detta så ska du veta att vi mår bra. Jag hinner inte skriva så mycket, någon är här i huset. Pappa försöker få bort han, men han förstör allt. Vi kommer träffas någon dag igen älskling.

Han kommer, jag hör han i trappan. Jag älskar dig gumman, sköt om dig. Puss mamma'' Jayden suckar.

Jag känner hur tårarna börjar rinna allt fortfare och längre ner på min kind.

''Är.. d-dom ki-idnap-pade..?'' viskar jag tyst och Jayden kommer fram till och kramar mig hårt.

''Vi kommer hitta dom'' säger han och pussar mig på pannan.

Vart kan dom vara? Och vem har kidnappat dom? Det kan inte vara Adam va? Vad skulle han vilja ha mina föräldrar till?

''Tror du det är Adam?'' frågar jag.

Jayden rycker på axlarna.

''Kan vi gå dit och kolla, snälla?'' tillägger jag.

''Vill du verkligen det? Efter allt han har gjort mot dig? Vem vet vad hans nästa drag är?'' säger han.

''Jag är nästan säker på att han har dom för att få mig tillbaka.''

Jayden nickar och tar tag i min hand.

''Okej'' säger han.

~*~*~*

Efter en stunds vandring till Adams stora hus så står vi nu där utanför. Alla minnen från både huset och Adam spelas upp i mitt huvud. Hur han har skadat mig, sårat mig på alla sätt. Och nu mina föräldrar?

Nej, nu är det nog! Han ska absolut inte få röra mina föräldrar! Nu är det seriöst krig. Och jag har Jayden här också. Så nu kan Adam inte göra så mycket mot mig. Vilket känns skönt.

Jayden och jag bestämmer oss för att smita in bakvägen så att Adam inte märket att vi är där.

Vi får bara hoppas att Adam inte står där och väntar på oss som han gjorde förra gången jag smet in.

Men vi hade tur, ingen Adam i sikte.

Både Jayden och jag andas ut.

Vi smyger bort mot trappan till övervåningen och lyssnar. Inget hörs, bara tystnad ekar igenom öronen.

Vi smyger längre upp. In i hallen på övervåningen och stannar tvärt när vi hör trappan knarra bakom oss.

Snabbt springer vi in i ett rum. Ett väldigt minnesvärt rum i mitt huvud. Här jag blev våldtagen TVÅ gånger.

Men jag skakar snabbt av mig känslan och ställer mig tyst mot väggen.

Vi hör hur stegen blir allt högre och slutar precis utanför våran dörr. Jag håller för andan och ber till Gud att den ska försvinna.

På något vis besvaras min bön och stegen försvinner längre in i hallen. Hör att en dörr öppnas och att steg i rummet bredvid blir allt lägre. Som om han gick i en trappa.

Jag öppnar dörren och smiter ut i den nu tomma hallen och in i rummet bredvid. Jayden står bakom och håller mig hårt i handen.

Mycket riktigt, en dörr och en väldigt lång trappa går nedåt. Till en källare eller något. Källartrappan på övervåningen? Jaha.

Jag börjar gå långsamt ner i trappan mot källaren men stannar tvärt när jag har en bekant röst.

Mamma.

-----------

Tack så mycket för nästan 2K läsningar. Ni är underbara!

Nu är det spännande va?

Vad tror ni kommer hända?

Kommentera gärna! Och glöm inte att rösta om ni vill att jag ska fortsätta så snarast möjligast.

Puss & Kram på er, Rebecka.