Kommer jag överleva

~Amelias Perspektiv~

Att sitta i bilen påväg mot Stockholm känns annorlunda. Jag vill ju egentligen inte. Jag vill hellre sitta med mamma här i Jönköping.

-Är du spänd? Frågar Pappa.

-Nej, säger jag.

-Vad tråkig du är, svarar han surt.

Jag bryr mig inte ett skit om vad han säger.

-Varför färgade du ditt hår lila egentligen? Frågar han.

Jag tittar på mitt lila hår. Jag är egentligen naturligt ljusbrun. Men det är en sån tråkig färg.

-Varför bryr du dig? Frågar jag argt.

Pappa svarar inte utan han bara tittar på vägen. Under nästan hela resan så säger vi inte ett ord. Tystnaden är ljuvlig. Orkar inte med pappas gnäll.

När vi är i Stockholm så stannar vi utanför ett vitt stort hus. Ut kommer en kvinna i pappas ålder. Hon och pappa kramas när vi kommer ut ur bilen. När dom gör det känns det som en kniv i ryggen. Det ska ju vara mamma och pappa.

Hon räcker fram sin hand och presenterar sig.

-Jag är Amelia, säger jag men räcker inte ut handen.

Vi går in i huset och där sitter fyra killar.

-Oscar kan du inte visa Amelia till sitt rum, säger pappas nya flickvän som jag redan nu glömt bort namnet på.

-Visst, svarar en kille med brunt hår.

Han visar mig till ett rum. Jag öppnar dörren och stänger den mitt framför näsan på honom.

Jag börjar packa upp. Längst upp ligger ett foto på min mamma, mig och pappa. Jag känner hur tårarna sakta rinner ner från kinderna. Tack vare att pappa träffade en ny kvinna så började mamma dricka. Det gör mig så arg. Allt är hans fel.

Jag ställer fotot på mitt nattygsbord. Helt plötsligt ropar pappa på mig.

-Amelia, kom ut! Skriker han.

-Vafan vill du? Frågar jag honom när jag kommit ner.

-Det är mat, säger han.

-Inte hungrig, säger jag och går upp på mitt rum.

Han säger inte emot utan han bara låter mig gå. Jag vägrar att äta med dom. Dom är inte min nya familj. Dom kommer aldrig heller bli det.

_________________________

Så detta var första kapitlet. Bara så ni vet så är det Oscar Molander "Ogge" som blir Amelias nya "bror".