Kommer jag överleva

Kapitel 11-Jag är kär

-Allt började med att vi flyttade hit mamma hamnade i fängelse och pappa ska få ett barn som inte är med mamma. Allt gör mig så upprörd och jag vill bara försvinna, sade jag med tårarna strömmandes ner för kinderna.

-Amelia du får inte skada dig själv, säger han.

-Varför bryr du dig ens? Frågar jag honom och tittar han djupt in i ögonen.

-För att jag gillar dig, säger han. Han lutar sig framåt och sen kan jag känna Omars mjuka läppar mot mina. Allting känns perfekt.

-Omar tack för allt, säger jag och kramar honom.

-Du behöver inte tacka, säger han och ler.

-Vad händer här? Frågar Ogge. Jag och Omar släpper varandra och brister ut i gapskratt.

-Okej, tack för svaret, säger Ogge och går in i vardagsrummet.

Jag kände mig alldeles varm i kroppen. Jag har aldrig känt mig älskad av någon, men jag gjorde det faktiskt nu.

~Nästa dag~

Jag öppnar sakta ögonen och tittar på min telefon för att se vad klockan var, exakt 11:00. Jag visste att jag var ensam hemma. Ogge var och pratade om LA och pappa jobbade.

Jag reste mig upp och bytte om från min pyjamas till ett par shorts och en t-shirt.

Jag gick ut till köket och tog frukost sen satte jag mig vid TV:n. Som vanligt så visades inget intressant så jag satte på en film. Som vanligt så tittade jag på någon Disney film och denna gången blev det Nalle Puh. Trots att jag nyss vaknat så lyckades jag somna under filmen.

Jag vaknade med ett ryck när min telefon ringde. På skärmen stod det "Ogge".

"Hej" svarade jag.

"Amelia, du måste skynda dig till sjukhuset. Omar har blivit påkörd!!!" Skriker Ogge genom luren.

"Jag tar första möjliga buss" säger jag och lägger på.

När jag sätter mig på bussen så kan jag knappt ta in vad som hänt eller rättare sagt händer. Kommer Omar att överleva eller kommer han...Jag vill inte ens tänka den tanken.

När jag kommer in till sjukhuset så möts jag av Ogge. Han visar mig till ett rum där resten av killarna och Daff sitter. Även en kvinna sitter där som jag förstår är Omars mamma.

-Du måste vara Amelia, säger Omars mamma. Jag nickar som respons.

-Jag är Wilnur, Omars mamma, säger hon och sträcker fram sin hand. Jag tar hennes hand och hälsar. Hon ser helt förstörd ut. Jag förstår henne verkligen.

Efter en stund så kommer det in en läkare in i rummet.

-Jag har lite nyheter, säger han och ser bekymrad ut. Det bådar inte gott.

_________________________
Hejsan svejsan!!! Förlåt för dålig uppdatering har bara inte haft någon idé. Så det får bli ett kort kapitel som leder till lite drama.😉 Kommentera vad ni tyckte!

Puss och Kram!!!❤️😘

//Alicia💕💖

PS. TACK FÖR HUNDRA FÖLJARE. NI ÄR BÄST!!! ÄLSKAR ER SÅÅÅÅ MYCKET!!!❤️😘