Kommer jag överleva

Kapitel 8-Hemma igen

~Amelias Perspektiv~

Att vakna i mammas lägenhet känns konstigt. Att inte bli väckt av Ogges "Fooo" kompisar känns ännu konstigar, fast ändå skönt. Jag satte mig upp och tog på mig kläder. Jag gick till vardagsrummet och satte på TV:n. Inget annat än nyheter att titta på. Så jag nöjde mig med det. Efter en stunds "okoncentrerat" TV tittade så hörde jag nyhetsreportern säga något intressant. "3 tonårs flickor försvunna från Stockholm". Tre bilder visades på TV skärmen, det var jag, Miranda och Amanda. Jag sprang fort till sovrummet.

-Amanda, Miranda!!! Skrek jag så att dom skulle vakna.

-Vad?? Frågar dom båda hysteriskt.

-Vi är efterlysta, säger jag.

-Allvarligt? Frågar Amanda chockat.

Jag berättar hela historien och dom blir helt chockade.

-Vi måste på något sätt ändra oss, säger jag.

Då får jag en bra idé. Jag rotar i mitt gamla rum bland mina saker. Tillslut hittar jag det jag letar efter. Min mörkbruna hårfärg.

-Jag kan färga mitt hår och då kan jag handla och sånna saker som måste göras, säger jag till dom.

-Kan vi börja nu för jag är hungrig, säger Miranda.

-Vi börjar, säger jag.

När vi är klara med hårfärgen så skyndar jag mig att gå och handla. Jag plockar på mig bröd, smör, pålägg och saker att ha till middag.

När jag betalat så går jag hem så fort jag kan. När jag öppnar dörren så får jag en chock. Miranda och Amanda sitter i vardagsrummet med två poliser.

-Är det du som är Amelia? Frågar dom.

-J-a-a-a, säger jag darrandes.

Dom leder mig till vardagsrummet.

-Varför rymde ni? Säger dom rakt på sak. Inte så välkomnande.

Ingen av oss svarar.

-Ni kommer iallafall få åka tillbaks till Stockholm, säger dom.

-När? Frågar Amanda.

-Nu, säger dom.

-Men jag är hungrig! Skriker Miranda.

-Ät frukost fort sen åker vi, säger dom.

Vi äter frukost snabbt som dom sade. Efter det så leder dom oss ut. Dom skjutsar oss ända vägen från Jönköping till Stockholm. Jag trodde pappa skulle få hämta oss, men icke.

När jag kommit till huset där pappa bor så går jag in. Det är tyst. Som om ingen är hemma. Men efter några sekunder så tittar Ogge fram från vardagsrummet. När han får syn på mig så springer han och ger mig en kram.

-Du fattar inte hur oroliga vi varit, säger Ogge.

-Förlåt, säger jag.

Efter en stunds tystnad så bryter Ogge den.

-Vad har hänt med det lila? Frågar han och pekar på mitt hår.

-Så att ingen skulle känna igen mig, säger jag.

-Men det kommer vara lila så snart som möjligt, fortsätter jag.

Han skrattar till.

-Jag gillar det lila faktiskt, säger han.

-Säg inte det till pappa bara, säger jag och flinar.

_________________________

Hej alla fina! Ett nytt kapitel. Kommentera gärna så ska jag försöka få upp ett till kapitel nu om några dagar.

Puss och Kram💕💖

//Alicia❤️😘