Kommer jag överleva

Kommer jag överleva Kapitel 6

~Amelias Perspektiv~

-Vad gör du här? Frågar jag och tittar på Omar. Jag ser nervositeten i hans ögon och han ser förmodligen min. Jag håller saxen bakom ryggen så han inte ser den.

-Har du sett mitt SMS? Frågar han.

-Ja, säger jag osäkert och tittar ner i marken.

Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag säger inget, han säger inget. Vad ska jag säga? Jag gillar ju inte honom som han gillar mig.

-Omar, förlåt, säger jag. Han tittar upp på mig som om jag ska fortsätta.

-Jag gillar inte dig på sättet som du gillar mig, säger jag. Man kan se besvikelsen i hans ögon. Han går ut från mitt rum och sen hör jag hur ytterdörren stängs.

Jag känner hur mina ögon fylls med tårar. Jag har sårat Omar? En av mina bästa vänner.

-Vad är det som händer? Ogges fundersamma blick möter mina tårfyllda ögon.

-Omar sa att han gillade mig, säger jag.

-Och sen? Säger Ogge frågandes.

-Jag sade att jag inte gillade honom på samma sätt, säger jag.

Ogge säger inget utan ger mig en kram och går ut från rummet. Han inser att jag vill vara själv.

~Omars Perspektiv~

Jag går med tårarna rinnandes ner för kinderna hem till Felix.

Jag möter Felix's fundersamma blick och han inser att allt gick fel.

-Vad hände? Frågar han.

-Hon gillade inte mig på det sättet, säger jag.

-Låt det ta tid, säger Felix.

Det är inte så enkelt.

~Amelias Perspektiv~

Jag tog fram saxen. Jag brydde mig inte längre. Smärtan kändes inte, den försvann. Fast bara för en sekund.

Jag ångrade mig direkt. Jag lade tillbaks saxen och lät tårarna rinna. Varför just mig? Varför ingen annan?

Efter en lång stund reste jag mig upp från sängen. När jag såg mig i spegeln såg jag en olycklig tjej. En tjej som är hjärtlös och mår dåligt. Jag får bara andra att må dåligt. Jag har dålig attityd. Hade jag varit någon annan så hade jag gett mig själv en käftsmäll.

-Jag är hemma nu, pappas röst hörs från hallen.

-Hej, säger jag och ler ett fejkat leende mot honom.

-Vad har du gjort idag? Frågar pappa.

-Ingenting, säger jag och tar ett äpple från fruktskålen.

-Jag kan inte hålla detta hemligt längre, säger pappa rakt ut och suckar.

-Vad? Säger jag frågandes och tittar på honom oroligt.

-Jag ska bli pappa igen, säger han.

Hela min värld rasar.

-Va fan säger du? Säger jag chockat.

-DU LOVADE ATT DET BARA SKULLE VARA JAG, DU OCH MAMMA!!! Skriker jag.

-Lugna dig, säger han.

Jag sätter mig i hans knä och gråter. Jag vill inte ha någon syskon. Men jag kan inte vara arg på pappa.

-Vet Ogge om det? Frågar jag.

Pappa nickar. Dom har alltså hållit det hemligt för mig ett tag.

-Mamma då? Frågar jag.

-Nej, säger pappa och suckar.

Förmodligen har dom inte pratat om det alls.

Jag går upp på mitt rum och sätter mina hörlurar i öronen. One Direction Through the Dark spelas.

You tell me that you're sad and lost your way
You tell me that your tears are here to stay
But I know you're only hiding
And I just wanna see you

You tell me that you're hurt and you're in pain
And I can see your head is held in shame,
But I just wanna see you smile again
See you smile again

But don't burn out
Even if you scream and shout
It'll come back to you
And I'll be here for you...

Jag tror jag gråter igenom hela låten. Jag har ingen att prata med. Ingen förstår mig. Jag saknar känslan av att vara älskad.
_________________________
Hej! Förlåt för att kapitlet kom så sent. Skulle kommit i fredags, men jag hade skolavslutning och då skildes jag från en av mina bästa vänner. Sen var jag på 1D konserten och det var helt magiskt.

Sen undrar jag om ni skulle vilja att jag gör typ någon "30 fakta om mig"? Så ni får lära känna personen som skriver. Kommentera om ni vill det.

Puss och Kram💕

//Alicia❤️😘