Kommer jag överleva

Kommer jag överleva Kapitel 2

~Amelias Perspektiv~

Att vakna i mitt nya rum känns hemskt. Här vill jag inte bo.

Jag klär på mig kläder och sen går jag ut till hallen. Jag sätter på mig mina slitna Converse och min jacka.

-Var ska du? Frågar pappa.

-Ut, svarar jag och smäller igen dörren.

Jag går längs med trottoaren. Det dröjer inte lång tid innan jag ser fyra killar som går i ett gäng. Jag inser direkt vilka det är. Jag går förbi så diskret som möjligt, men det funkade inte.

-Amelia? Frågar Ogge och tar tag i min jackarm.

-Ja? Säger jag frågade.

-Vart ska du? Frågar han.

-Hem, säger jag.

-Då går du åt fel håll, säger Ogge.

-Detta kommer aldrig bli mitt hem, säger jag och springer ifrån dom.

Med tårarna rinnandes ner för kinderna så går jag in genom dörren till det stora vita huset.

-Äntligen så är du hemma, säger pappa.

-Pappa, bara låt mig vara, säger jag.

Jag går upp på mitt rum med pappa i hälarna.

-Du måste sluta med din hemska attityd, säger pappa.

-Men pappa jag vill inte vara här! Skriker jag.

-Du kan inte bo med mamma, säger han.

-MEN MAMMA ÄR DEN ENDA MÄNNISKAN SOM FÖRSTÅR MIG! Skriker jag med tårarna som sprutar ut från ögonen.

-Amelia, lugna dig, säger pappa.

-STICK FÖR IN I HELVETE!!! Skriker jag.

Pappa går ut från rummet ned en ledsen blick. Jag hatar honom! Jag hatar alla jävlar som är i huset just nu. Visst mamma dricker, men hon är den enda som förstår mig. Önskar jag kunde spola tillbacks tiden.

~Nästa dag~

Beep, beep, beep!

Jag tittar på klockan. Klockan är 6 på morgonen. Jag ska idag gå till skolan för första gången i Stockholm. Förmodligen den första och sista.

Jag går ut till köket och tar mig lite frukost. Ogge är också nere i köket.

-Är du taggad? Frågar han.

-Nepp, säger jag.

Jag äter fort upp min frukost och sen går jag upp till mitt rum och byter om.

Efter det så tar jag på mig skorna och går till skolan.

_________________________

Kapitel 2! Det kommer att komma in mer drama sen, men måste få till en bra början.