Kommer jag överleva

Kommer jag överleva Kapitel 4

~Amelias Perspektiv~

-Vill ni henne något speciellt? Frågar jag poliserna.

-Vi måste gripa henne för droginnehav, säger dom.

Jag pekar mot vardagsrummet. Dom går dit och jag hör hur mamma skriker och stretar emot. Dom tar ut mamma från lägenheten.

-Skulle du kunna följa med till stationen? Frågar en av poliserna.

-Ja, säger jag.

Jag lämnar killarna ensamma och följer med till polisstationen.

Jag får gå in i ett litet rum. Där sitter en till tjej i min ålder.

-Amelia detta är Miranda, Miranda detta är Amelia, säger polismannen.

Vi hälsar sen börjar polisen prata.

-Jag skulle vilja ställa några frågor, säger polisen.

Vi båda nickar.

-Har ni märkt att era föräldrar håller på med droger? Frågar polisen.

-Nej, men skulle inte förvåna mig då min mamma missbrukar alkohol, säger jag.

-Pappa har hållit på ett bra tag med droger, säger Miranda.

-Okej, är era föräldrar i ett förhållande med varandra? Frågar polisen.

Vi båda skakar på huvudet.

-Okej, då ska jag berätta att era föräldrar har köpt droger tillsammans, polisen.

-Dom måste sitta i fängelse ett tag, säger han.

-Amelia, du kommer bo hos din pappa i Stockholm och Miranda kommer bli skickad till en fosterfamilj i samma del av Stockholm, säger polismannen.

Vi nickar och sen pratar vi lite mer. Efter 1 timme på polisstationen så lämnar vi den.

-Hur känns det? Frågar jag Miranda.

-Sådär, svarar hon.

-Om du vill så kan du få följa med till min mammas lägenhet, säger jag.

-Visst, säger hon och ler.

-Min bror och hans kompisar är där också, men dom är inte farliga, säger jag och skrattar smått.

-Bra, säger hon och skrattar.

När vi kommer innanför dörren så möta vi av fyra nyfikna killar.

-Hur gick det? Frågar Omar.

-Hon sitter i fängelse, säger jag och en tår lämnar min kind.

-Vem är det? Frågar Ogge och pekar på Miranda.

-Det är Miranda, säger jag.

-Hennes pappa och mamma blev båda dömda för droginnehav, säger jag.

Helt plötsligt drar Miranda med mig in på toan.

-Du sade inte att du var syster med någon i The Fooo, säger hon.

-Jag och Ogge är inte riktiga syskon, säger jag.

-Min pappa är tillsammans med hans mamma, säger jag.

-Men ändå! Säger Miranda högt.

Vi går sen ut och killarna ser lika fundersamma ut som när vi kom.

-Miranda kommer flytta till en fosterfamilj i samma område där vi bor, säger jag och tittar på Ogge.

-Ska hon sova här? Frågar Omar.

-Ja, säger jag.

-Två av er kan sova på sängen så sover jag på soffan, säger jag.

Omar suckar och ser ledsen ut. Vad är det med den killen alltså.

Efter att vi tittat på några filmer så går vi och lägger oss. Vi ska ta tåget hem imorgon.

~Nästa dag~

När vi kommer fram till Stockholm så känner jag frihet. Jag måste släppa tankarna om mamma.

-Miranda ring om det är något, säger jag och vi går åt olika håll. Det gör alla. Förutom Omar som hänger med mig och Ogge hem.

-Hej, pappa! Skriker jag när jag kommer in.

-Är du okej? Frågar han när han ser mig.

-Ja, hyfsat, säger jag.

-Bra, försök bara glömma det, säger han.

Jag går in på mitt rum ensam. Jag vill ha en tankestund.

Kommer aldrig glömma dagen då pappa sade att han ville skiljas, mamma skrek och grät. Jag satt på mitt rum med ryggen mot dörren så att ingen skulle kunna komma in. Allt blev fel. Jag har ingen mamma eller pappa längre. Vilket jävla liv jag får leva. Kommer jag överleva? Kommer jag dö? Kommer jag finnas?

Mitt under tankarna så ringer min telefon. Det är Miranda som undrar om jag vill möta upp henne och hennes "syster" Amanda.

-Vart ska du? Frågar Ogge.

-Ska möta upp Miranda och Amanda, säger jag.

-Amanda? Frågar Ogge.

-Mirandas nya "syster", säger jag.

När jag ser Miranda så små springer jag mot henne och Amanda.

-Hej, säger dom.

-Hej, säger jag.

-Om ni vill så kan vi gå hem till mig så kan vi lära känna varandra bättre, säger jag.

-Visst, säger båda i kör.

Vi går in på mitt rum utan att någon märkt att vi kom hem.

-Okej, alla kan berätta lite om sig själva, säger jag.

-Du kan börja, säger Miranda och pekar på Amanda.

-Jag heter Amanda, är 15 år, har bra självförtroende, älskar att dansa och sjunga och är oftast glad, säger Amanda.

Jag nickar och tittar på Miranda som ett täcken på att hon ska prata.

-Jag heter Miranda, är 15 år, gillar att kör free running och dansa på min fritid, säger Miranda.

Jag nickar en ytligare gång och sen börjar jag.

-Jag heter Amelia, är 15 år, älskar djur och hatar skolan, säger jag.

Dom skrattar lätt och jag inser redan nu att vi kommer bli bra vänner.

_________________________

Kapitel 4 ute! Så nu har vinnarna av tävlingen kommit in i novellen.

Puss och Kram💖💕

//Alicia😘