HALV ✔

f e m

Xander
🌔

Efter vi hade mött upp med dem andra killarna och checkat av med dem, begav vi oss mot vår väns hus. Vi sprang genom skogen som omringade människobyn tills vi kom till Kellys hem.

Jag som sprang först var tvungen att stanna upp för att vänta in Dillon som hade råkat komma på efterkälken. Det var bara några få träd som skilde oss från radhusområdet när vi bytte form och återigen kände jag hur hettan spred sig inne i mig.

Päls blev till hud, skelettet förändrades och strax därpå var jag på mänskliga fötterna igen. Värmen som pälsen hade givit mig försvann ögonblickligen och jag huttrade till innan jag drog på mig mina shorts.

Frysande flyttade jag blicken till Dillon, som också hade bytt form och satt på sig sina shorts, och märkte att han också frös.

"Fan, vad kallt det ska vara då." svor han så att vita moln bildades när han pratade.

Våra hår vajade i den kalla vinden, mitt bruna och hans brons, och det var mycket mörkare utomhus nu med vanlig syn.

Jag såg bara konturerna av hans ansikte och nickade kort mot honom för att signalera att vi skulle dra. Han nickade tillbaka innan vi började röra oss ut från det mörka gömstället.

Vi sprang diskret över gatan till ett av dem många husen som fanns här och hoppades att ingen skulle få syn på oss.

Vi ringde sedan på och hoppades innerligt att inte skulle vara hennes föräldrar som öppnade dörren men såklart inträffade något ännu värre; Peter, hennes mäniskokille, gjorde det.

Hans chokladbruna ögon vidgades något enormt när dem såg oss. De gled från våra tilltufsade hår ner till våra bara bröstkorgar och tillsist till våra smutsiga skolösa fötter och tillbaks igen. Hans pannan rynkades och jag kunde nästan höra hans vad-i-helvete-tankar.

"Heeej...?" hälsade han efter ett tag helt förvirrad och jag ville nästan skratta åt det.

Jag mötte Dillons roade blick och ett löjligt småleende prydde mina läppar innan jag ryckte på axlarna i en alldaglig gest.

"Tja." sa jag normalt och trängde mig förbi honom in i den smala hallen och Dillon följde mitt exempel.

Värmen dränkte mig i en behaglig kram när vi steg in och gåshuden på mina armar försvann direkt.

Vi gick in i vardagsrummet med den bortkomna Peter i följde och när Kelly fick syn på oss satte hon handen för munnen för att kväva sitt skratt.

"Varför...?" började Peter och tittade mellan Kelly och oss men mest på oss.

Jag hade ingen aning hur vi skulle kunna förklara det här men jag slapp oroa mig när Dillon började prata istället.

"Vi har varit och joggat." sa han.

Diskret efter orden hade lämnat hans  mun ville jag slå mig själv i pannan.

Var det hans ursäkt?

Man såg tydligt att Peter inte trodde på det någonstans men innan han hann fråga varför vi hade gått på en joggingtur utan skor såhär sent på kvällen öppnade Kelly sin mun.

"Peter, älskling?" sa hon och fick hans intresse direkt. Hon satte drastiskt handen på halsen och harklade sig lite. "Kan inte du hämta ett glas med vatten till mig? Jag är så törstig."

"Ja, absolut." svarade han omedelbart och hans ögon lös av beundran.

Och utan att ifrågasätta det mer, nickade han ivrigt och begav sig mot köket för att tjäna sin drottning. Ibland tyckte jag faktiskt lite synd om honom, han var verkligen förälskad i henne och visste inte att han bara lösade bort sin tid.