HALV ✔

t r e t t i o t r e

Raelynn
🌹

Jag satt i Kellys soffa med en filt lindad om mig och håret utsläppt med massvis med tovor i det. Xander, som nu var människa igen, satt bredvid men sa inget, utan vi riktade bara våra blickar neråt och andades. 

Jag försökte att inte flippar ur eller göra något drastiskt men det kändes som om det kröp i mitt skinn för alla frågor som välde upp i mitt huvud. Allt det som hade hänt de senaste dagarna var inte normalt, utan det kändes bara som om mitt liv var någon dålig bok eller något som ingen hade orkat rätta. 

Till slut kunde jag inte hålla mig längre. 

"Så om jag fattar det här rätt", sa jag och de andra som befann sig i rummet vände sin uppmärksamhet mot mig, "så är ni... varulvar och de vita vargarna som kom till mitt hus i dag är det med?"

Jag tittade upp och mötte fem stycken oroliga blickar. Xanders, Kellys, Dillons, Kellys pappa Lupus och hennes mamma nickade. 

"Åh, wow okej." Mumlade jag och svalde. 

Jag var chockad såklart, det var inte varje dag man fick se och veta om att varulvar existerade. 

"De vita är Winterflocken." Förklarade Lupus vilket fick mig att vakna från mina tankar. 

"Men vad gjorde de hemma hos mig?" viskade jag och det var som om frågan hängde i luften obesvarad tills Xander bröt tystnaden.

"De vill ha hämnd. Grayson, han vill hämnas på mig." Hans röst var kraftfull och spänd ungefär likadan som den hade varit uppe på mitt tak. 

"Grayson", yttrade jag och kände hur beskt hans namn smakade i min mun, "är han också en varulv?"

Jag bet mig i min läpp när jag såg Xander nicka, jag hade alltså varit ensam i en skog med Grayson som sedan hade attackerat mig... vilken tur att Xander hade varit där och räddat mig från att dö. Gud, vad jag hade varit ovetande. 

"Han är en ynkrygg till man som går efter andra för att skada mig i stället för att möta mig direkt", förklarade han och det lät som om han fnös. "Han fick nyss reda på att jag bryr mig om dig så vad skulle han annars ha gjort än det här? Det är därför jag hela tiden har sagt åt dig att hålla dig borta från honom!" 

Hans röst hade höjt burdust vilket fick mig att rycka till. 

"Äsch, lägg ner Xander! Det är inte hennes fel för hon hade ingen aning om det!" försvarade Kelly mig och drog upp mig ur soffan så att jag stod bakom henne. Nu när jag väl tänkte på det hade hon alltid verkat så stark för sin taniga kropp och nu förstod jag varför; hon var en varulv. 

Xanders huvud vinklades bakåt när han drog handen genom sitt hår och stönade. 

"Jag vet och det är just det. Hon har svävat i fara hela den här tiden och jag kunde inte göra något åt det, det var hemskt", smärtan i hans röst påverkade mig genast och jag undrade hur länge han hade lidit på grund av mig. 

Kellys ansikte mjuknade genast av hans ord och ett litet leende lekte vid hennes mungipa. 

"Det är okej nu, Raelynn är i säkerhet." Mumlade hon och tittade på mig. Hennes ögon glänste, av... lyckotårar?

"Inte länge till", tillade Dillon plötsligt vilket fick nästan alla att vända sig åt hans håll, "vem vet när Grayson och hans flock slår till igen och försöker skada dig." Hans blick var fäst vid min innan han tittade mot Xander. "Vi borde göra något åt det innan de hinner göra något mot oss."

Xander nickade så hans bruna hår blev mer rufsigt. 

"Du har rätt, vi måste gå till attack först för att få ett överläge." Och han vred huvudet åt Lupins håll, "Du är väl med, va? Vill du hjälpa oss?"