HALV ✔

t v å

Xander
🌖

Svett rann ner från min bara överkropp och mina andetag var ojämna när jag spöade upp den upphängda boxningssäcken, jag slog med mina knutna nävar vänster, höger och sedan vänster igen.

Jag tog i allt jag hade så att säcken verkligen svingade åt andra hållet utav min styrka när jag föreställde mig att det var min far. Jag förbeställde mig hur blodigt och svullet hans nylle skulle vara för varje slag jag slog och jag spände argt käkarna när jag också tänkte på hur han skulle tiga åt mig att sluta. Han var en fegis, en riktigt jävla pussy som säkert skulle böla och be på sina bara knän.

"Xander?" den plötsliga rösten kom från dörröppningen och jag stannade tvärt upp. Jag tog tag i den svarta säcken för att stilla den och vände mig sedan om. Andfådd med ilskan fullt pulserande inom mig, kunde jag nästan känna hur mycket mina blodådror på armarna dunkade av adrenalin.

Andrew med sitt fula svarta hår stod med armarna i kors över bröstet och nickade som ett hej. Jag grymtade bara som hälsning och vred mig sedan tillbaka för att fortsätta att slå.

"Vad vill du?" frågade jag barskt och brydde mig inte om hur otrevlig jag lät.

Han harklade sig, fortfarande ovan med min attityd mot honom, och fortsatte att prata.

"Vi fick precis ett meddelande från Winterflocken." sa han samtidigt som jag drällde till säcken så att kedjan som höll uppe den skramlade till.

Vem trodde han att han var som bara kom in och störde oss när vi tränade? hörde jag plötsligt hur min inre varg morrade.

Eller hur, tänkte jag tillbaka och höll med.

"Jaha?" fnös jag. "Det är inte mitt problem, säg det till min far. Det är ju han som är alfan och inte jag."

Jag kunde nästan höra hur irriterad han blev över min tydliga saknad av respekt mot honom och min dumma far.

Tyvärr var jag i en lägre rank än honom, han var Beta, vilket betydde att jag egentligen skulle visa honom hänsyn och när jag inte gjorde det, irriterade det bara hans varg.

Men jag kunde faktiskt inte hjälpa det, med mina aggressionsproblem (som inte ens var ett problem, jag hade allt under kontroll) och den grejen med att jag hade alfablod rinnande i kroppen som skrek åt mig att inte följa någon annan gjorde det nästan omöjligt att visa respekt. Och just det, det faktum att jag avskydde Andrew, hjälpte inte heller till.

Eller ordet avskyr var till och med ett för mesigt verb eftersom han faktiskt var på plats nummer två på min jag-hatar lista.

"Xander, lägg av." sa han och började gå in i rummet. Han ställde sig någon meter ifrån innan han greppade tag i min handled och tvingade mig att sluta att misshandla säcken. "Det här är viktigt."

Jag ryckte loss armen från hans grepp, drog ihop ögonbrynen och granskade hans ansiktsuttryck. De allvarliga avfalls bruna ögonen hade smalnat av när dem mötte min arga uppsyn och jag himlade lite med ögonen.

"Vad sa dem då?" frågade jag till slut, försökte verka oberörd och rullade bak mina nakna axlar.

Andrew, som alltid skulle leka så jävla vuxen fast han egentligen bara var något år äldre än mig, tog ett steg tillbaka och log svagt. Visst, som om han skulle vara den "mogna" av oss.