HALV ✔

t r e t t i o s j u

Raelynn
🌹

Jag visste inte hur länge jag hade varit utslagen men när jag vaknade la jag först märke till hur kallt det var. Jorden under min kind kändes fuktig och vit rök kom ut ur min mun när jag andades. Jag kunde inte resa på mig och jag kände mig svag, det var nästan som att jag var bakfull och jag hade svårt att komma ihåg hur jag hade hamnat där jag var. Folk pratade vagt omkring mig men jag kunde inte avgöra vad det var dem sa och i stället fokuserade min hjärna på röken som lämnade mina läppar.

Även fast mina händer var bundna bakom mig lyckades jag rulla till rygg så att jag fick en dåsig syn av den mörka natthimlen. Det var stjärnklart för första gången sedan jag flyttade hit vilket kändes som en evighet sedan men det hade egentligen knappt gått två veckor. En suddig stor prick, som jag antog var månen, var omringad av tusentals små lysande fläckar och allt bildade en stor vacker målning. Jag mindes svagt hur jag hade blivit drogad men kände mig inte alls då panikslagen som jag borde ha gjort, det var nästan som om  narkotikan fick mig att känna mig lugnare.

Snart klarnade mina sinnen och de djupa rösterna jag hade hört började nu låta som riktiga ord och jag spetsade öronen för att skilja dem åt. 

"Men för i helvete, ge mig flickan! Jag förtjänar att döda henne." Jag rös både av kylan och vad jag hörde, tonen och sättet hans mun formade orden påminde om någon, jag kunde bara inte koppla till vem det var. "Om du inte lämnar henne till mig kommer jag ge order om att anfalla din flock, vill du det?"

Trots mitt försvagade förstånd kom jag på det, det var Grayson som talade så lättsinnat om min död. Jag rynkade ögonbrynen och försökte ställa mig upp igen men innan jag hann röra mig hördes en till röst, en mycket mörkare men okänd och jag stannade upp. 

"Winterflocken har fått en dåre till Alfa den här gången", mina ögonlock kändes mindre tunga ju längre jag lyssnade, "vill du verkligen starta ett krig när vi har exakt samma intentioner, människan kommer dö i dag hur som helst", marken skakade en aning när han gick och snart var han i mitt synfält. "När man förstör min familj måste man betala för det och jag vill vara den som utför det."

Jag gjorde ett sista försök att fly men jag kom ingen vart, min kropp var för tung och att röra mig gjorde bara mer ont. Jag kved till vilket fångade personernas uppmärksamhet och jag svor tyst för mig själv.  

"Nämen se man på, den lilla subban har vaknat." 

Fyra starka händer tog tag i min överkropp och drog upp mig på fötterna och de var tvungna att stödja mig från att inte fall ihop igen. Scenen framför mig var bedövande, flera vargar både mörka och ljusa fast på olika sidor och några få var i människoform, där mitt framför allt kaos fanns Grayson med sina brinnande havsgröna ögonen. Nu när jag väl tänkte på det hade han faktiskt mycket starka vargdrag i ansiktet, han som Xander hade en rak näsa och höga kindbenen och när han väl mötte min matta blick log han och då såg han verkligen ut som en varg- en blodtörstig en. Jag tittade bort och kollade i stället på mannen framför mig, han med den läskiga rösten.  

Han var i medelåldern med mörkt hår och ögon som jag hade svårt att definiera vilken färg dem hade. Han var också väldigt lång och muskulös och såg ut som att han inte hade sovit på länge, groparna under hans ögon var beviset. 

"Vet du vem jag är?" frågade han med sina ihop pressade tänder och jag skakade ledlöst på huvud som svar. Han skrattade till innan han tog ett stor kliv framåt, "Jag är Xanders fader, Alfan av flocken han lämnade för dig, en klen smutsig människa! Vet du hur mycket skam du har fört över mitt namn? Du gjorde min son svag", han slöt ögonen som om han var i smärta innan han fortsatte, "och jag hatar dem som är svaga."

 Han greppade tag i min haka med sin stora hand och klämde åt så att tårar började bildas innan han släppte taget med så mycket kraft att mitt huvud åkte åt sidan. Det var som om jag var fast i en mardröm utan någon väg ut, flera varulvar omringade och morrade åt mig och jag kände mig snurrig. 

"Alfa Hunter", det var Grayson som pratade nu, "borde vi inte vänta tills Xander kommer innan vi dräper henne?" Jag blinkade till av Xanders namn, "Jag vill se in i hans ögon när hans andra halva dör i våra händer..."

"Såklart", flinade Hunter och några andra skrockade med honom, "Xander måste lära sig att vara en man, för om man har alfablod i kroppen har man ansvar." 

Mina tinningar dunkade smärtsamt i takt med mitt rusande hjärta och jag ville fly, springa iväg och gömma mig men det var omöjligt när min kropp var så kraftlös. Jag visste att jag var i fara och att något hemskt skulle hända snart och jag ville inte tänka på vad. 

"Och när man talar om trollen", mumlade Grayson vilket fick mig att följa hans blick och där stod han. 

Xanders ögon var vilda och stora när de skannade över alla vargar och människor tills dem hitta mina. Hans läppar rörde sig, antagligen mitt namn men jag visste inte säkert allt var så grumligt. 

"Åh, vi pratade precis om dig", log hans pappa och tvekade inte att ta tag i mitt hår för att hålla mig mer synlig för Xander, det var nu bara han son höll i mig, "och vad vi ska göra med din, så kallade, flickvän." Det sista ordet sa han med så mycket fientlighet att jag ryckte till. 

"Släpp henne!" Det var Xanders röst. 

"Om du säger det så." Fräste Hunter och sedan kastade han ner mig mot marken med så mycket fart att jag tappade andan och slog huvud i något hårt. Just i det ögonblicket hade jag inga tankar eller förhoppningar för den delen heller.  

__________________________________

Okej, nu är det den sista striden för den här berättelsen! AHHh vad kommer hända, ingen vet förutom jag mohahaha >:)))

Gilla och kommentera!

OCH HALLÅ VARFÖR SVARADE INGEN PÅ MIN FÖRRA FRÅGA?! JAG FÅR TA DEN IGEN: vet inte någon vilken månad det utspelar sig på i? TACK DEN SOM SVARAR