HALV ✔

n i o

"I'm not in love it's just a game we do, I tell myself I'm not that into you."

Xander
🌔

Jag var fortfarande så jävla arg och det var faktiskt jobbigt. Jag drog irriterat handen genom håret för att hålla det på plats innan jag aggressivt ställde mig upp ur sängen.

Jag satte snabbt på mig min mina slitna shorts igen och gick fram till boxingssäcken och sparkade till den.

Mina slag kändes mesiga, vilket gjorde mig ännu mer frustrerad. Jag slog, sparkade och boxade tills min andning var häftig.

"Jävla skit", svor jag och smockade till den så hårt att jag fick ont i handen.

Säcken svängde åt olika håll av min styrka och knogarna sved till som en bitch.

Tankarna på dem konstiga idéerna om den där fucking tjejen i matsalen fick min varg att yla och gnälla oroligt. Även om jag hade tagit ut det mesta av min ilska kände jag ändå den oansenliga känslan i bröstet som spred och frodades sig.

Jag tog flämtande upp min ena hantel och slängde den tvärs över rummet i syfte att förstöra någonting men innan den hann träffa något slogs dörren plötsligt upp. Kelly och Dillons förskräckta ansikten trädde fram i precis rätt tid som hanteln kom flygande.

Den träffade väggen med knappt en decimeters avstånd från hans ansikte och ett väldigt gällt tjejskrik hördes.

Och nej, det var inte Kelly.

"Vad fan?" Utbrast Dillon panikslaget och synade den tunga vikten som hade slagit i golvet med ett högt duns.

Jag rullade axlarna och spände ögonen i honom. Han och Kelly hade fortfarande på sin sina ryggsäckar vilket betydde att de hade kommit direkt från skolan.

"Vad gör ni här?" fräste jag bryskt och kände hur min puls dunkade i halsen.

De tittade på mig som om jag var ett vilt odjur som behövde tämjas, vilket jag faktiskt var (utom det där med att tämjas då).

"Vi kom för att titta till dig", sa hon och kollade mellan mitt rosenrasande ansikte och till hanteln. "Men vad i helvete slängde du den där för?!"

Jag spände käkarna ytligare en gång och försökte lungan ner mig själv. Tänk på något annat... vad som helst......hennes ögon... NEJ.

Min varg var så förvirrad, ena halvan av honom ville ryta åt allt medan och den andra inte.

"Jag behöver inte uppvaktas, jag klarar mig själv." Fnös jag och ignorerade hennes fråga.

Återigen; jag behövde ingen annan och jag klarade mig själv. Och svaret på hennes fråga var uppenbart, liksom jag visste väl inte varför jag kastade den, jag kände bara för det.

Idiot.

Dillon som inte var rädd för mitt humör, gick och satte sig på min säng och jag slöt ögonen i ett försök att hindra mitt lilla fåraktiga leende från att spridas på läpparna.

Om han bara visste vad som hade hänt där, bara för några minuter sedan...

"Ja, det vet vi redan." Sa han och tog mig tillbaka till den hårda verkligheten.

"Vi undrade bara vad som hände  i matsalen?" Sa Kelly och lutade sig mot väggen där hanteln hade lämnat ett tydligt märke. 

Jaja, inte mitt hus...