HALV ✔

t j u g o n i o

Xander

🌖

"Mitt fel?" upprepade jag och höjde vågat på ögonbrynen mot min far, "vad menar du?"

Hunter såg precis likadan ut som han alltid hade gjort genom hela min barndom. Med ett ansiktsuttryck som alltid lyckades vara vrider åt det kyliga hållet med inte det minsta gnutta värme. Nu för tiden hade han också flera stressrynkor i pannan och runt munnen som säkert var ifrån alla dem åren han hade tjafsar och skrikit på mig. Hans markerade käke var täckt av skäggstubb och ögonen skiftade mellan isblå och svarta.

Jag mindes hur jag alltid brukade tycka att det som var det mest läskiga hos min far var hans blick. Jag brukade ibland få rysningar när jag råkade se in i hans ögon och brukade därför alltid riktigt titta på honom. Men nu så fanns inte den där mesiga rädslan längre utan bara tapperhet.

"Mrs. Belles dotter är död på grund av dig!" rösten var så mörk av ilska när "Det var för fan ditt pass att vakta gränsen igår när det här hände och titta nu vad du och Winterflocken har gjort, jävla idiot!" Med de sista orden flög också spott ut ur hans mun.

Jag slängde en blick åt sidan och mycket riktigt stod en äldre kvinna med tårar sipprade ner för kinderna och hakan. Hennes ögon och näsa var rödaktiga från allt gråtande och hulkande.

Jag fruktade läpparna och tog ett skakade andetag. Jag hade helt glömt bort att det hade varit mitt pass igår.

"Förlåt", kved jag och sänkte huvudet en aning. "Det är mitt fel."

Det var sant, ingenting hade fungerat i mitt huvud och det var framför allt på grund av Raelynn. Fortfarande nu, kunde jag inte koncentrera mig ordentligt, mina tankar försökte hela tiden slingra sig till den blonda tjejen som jag hade kysst för bara någon timme sedan.

"Såklart att det är ditt jävla fel! Fittor som du blir hela tiden distraherade och glömmer bort sitt enda jäkla jobb!" Hans röst delade upp sig från ord till enskilda stavelser som vrålade och röt åt mig.

Jag hatade det här, det gjorde jag verkligen. Att vara tvungen att titta ner i marken och ta emot skäll iför hela min flock var en utav de mest förnedrade sakerna man någonsin kunde utstå, speciellt från alfan. Jag kunde känna skammen enda ut i tårna och in i bröstet, min stolthet var inte stor.

"Alfa Hunter, du har helt rätt. Jag drog till ert hus igår och han var allt upptagen han." Det var Andrew som skar sig in i samtalet vilket fick Hunter att vända sig direkt emot honom med svart eld i blicken.

"Vad?"

Andrew, om jag inte såg fel, gjorde ett dåligt försöka att försöka dölja sitt flin i ena mungipan men jag såg.

"Jag kom och såg att han hade en människoflicka över, jag tror till och med att hon sov över hos honom, har jag rätt Xander?" Japp, han flinade definitivt.

Jag hade alltid vetat att Andrew var ett svin med allt för mycket högmod och falskhet men det här... var bara grädden på moset.

Folk omkring oss började prata ännu mer och ett högljutt sorl hade skapats. Jag såg hur Dillon, Kelly och hennes pappa rynkade pannan i förvirring men de pratade.

"Människoflicka?" mumlade Hunter för sig själv som säkert alla andra runt oss gjorde. Det gick några sekunder innan hans röst steg igen som en bergochdalbana. "Så du offrade alltså ditt eget kött och blod, din flock, för en smutsig svag människa? OCH DU KALLAR DIG SJÄLV MIN SON?!"

Orden sved inte som jag hade trott att dem skulle och i stället insåg jag att jag inte alls hade tagit illa vid av hans ord. Jag hade faktiskt aldrig gillat att kalla mig alfans son, det hade faktiskt varit mer en börda än stolthet som andra kanske skulle säga. Jag var min mammas son och inte hans.