HALV ✔

f y r a

Xander

  🌖  

Dillon var verkligen dum ibland, han hade gått ifrån gruppen och ingen hade någon aning om vart han var, och såklart fick jag uppgiften att hämta honom.

Jag hade inget emot det, förutom det faktum att Andrew var den personen som hade gett mig ordern, och direkt efter han hade gjort det hade min varg morrat och velat döda honom igen, men givetvis gjorde jag inte det. (Tyvärr).

Och just det, så var det det här lilla problemet med att han kunde fucking vara var som helst.

Min varg var nästan mer frustrerad över det här än jag och marken dunsade för varje steg vi tog. Skogen susade förbi i en snabb fart när jag sprang och tittade mig omkring med mitt mörkerseende, som jag inte heller skulle ha som människa. 

Ju närmare skogens slut jag kom desto mer kände jag luten av honom och till slut fick jag syn på honom sittandes bakom några buskar i spaningsläge. 

Jag joggade tyst fram till honom och märkte att han fortfarande stirrade rakt fram och jag följde hans blick och en vila kom i sikte. För tittade han på den?

"Vad håller du på med?" frågade jag plötsligt vilket fick honom att hoppa till.

Om jag inte hade varit på så dåligt humör skulle jag säkert ha skrattat åt honom, hans varg hade hamnat på rygg som en uppochnedvänd sköldpadda när han vaggade fram och tillbaks. Hans gula vargögon tittade sig skrämt omkring tills dem fokuserade på mig innan han lät sig själv ställa sig upp igen.

"Ingenting." svarade han oskyldigt och försökte ignorera hans pinsamma fall och vände sig sedan om mot huset igen.

Om jag hade varit i mänskligform hade jag utan tvivel höjt misstänksamt på ögonbrynen, men istället lutade jag mig närmare och fick syn på skälet till varför han var här.

Ett fönster som tillhörde ett upplyst rum lös upp marken utanför och gjorde så att ögonen automatiskt drogs till det. En flicka som stod med ryggen emot så att hennes långa lockar hängde ner som en ljus ridå över den och dem bara benen som bara var täckta av ett par korta shorts fick mig att himla med ögonen.

"Seriöst, Dillon? Jävla creep, spionerar du på tjejer, igen?" suckade jag och lät blicken lämna blondinen till Dillon som, utan att överdriva, stod och dreglade.

I början när Dillon hade fått kontroll över sitt formbytande hade han använt det på ett väldigt..., hur skulle jag säga det?,ytterst... olämpligt sätt.

Jag kommer till exempel ihåg i åttan hur han alltid brukade ursäkta sig själv vid ungefär sjutiden på kvällarna varje dag och när jag frågade honom om vart han skulle, svarade han aldrig. Hans föräldrar var också oroliga och en dag beslöt dem sig för att följa efter honom och jag följde också med. Låt oss bara säga att vi inte pratade om vad vi sedan såg...

Till och med jag hade gränser, jag skulle aldrig spionera på tjejer på det här sättet även om hon hade väldigt snygga ben... inte för att jag skulle erkänna det för någon eller whatever. 

"Nej, du vet att det här är skillnad." sa han fortfarande med ögonen på den stackars flickan. 

Det drogs i min ena mungipa.

"Är det?"  frågade jag ironiskt vilket fick honom att titta på mig. 

"Eh, ja!" sa han en aning irriterat och nickade sedan mot någon lastbil parkerad bredvid huset. "Ser du den där? 

"Ja?" svarade jag trött och började vända mig om för att gå. 

Jag såg i ögonvrån hur han flyttade blicken från huset till mig och sedan till huset och tillbaks innan han beslöt sig för att hänga efter mig. Smart val, tänkte jag sarkastiskt. 

"Jo, förut när jag gick omkring fick jag plötsligt upp det där mänskliga spåret, du vet den som hade passerat gränsen tidigare idag, och följde det tills jag kom till det här huset."  började han förklara samtidigt som vi sprang sida vid sida. 

"Jaha, vad har det här med lastbilen att göra?"  frågade jag och kastade en sidoblick på den brunröda vargen.

"Det var en flyttbil, Xander", sa han exalterat. "Vilket betyder att hon har flyttat in."

"Okej, jag bryr mig ändå inte." sa jag kort så att hans ansikte föll.

"Du är så tråkig, Kelly kommer i alla fall att bry sig." mumlade han och fick min uppmärksamhet igen.

"Kelly?" frågade jag. 

"Ja, Kelly", sa han och ett litet flin spelades på hans läppar och jag stönade åt vad han sedan sa. "Hon sa åt oss att komma till hennes hus sen, hon ville tydligen prata med dig om någonting." 

"Åh, skit vad har jag gjort nu då?" frågade jag mig själv i en viskade röst och tittade upp mot den klara skyn vilket fick Dillon att skratta.

Jag var så körd. 

_

Delade upp det här kapitlet i två delar annars skulle det vara för långt så att ingen skulle orka läsa det! Så nästa del av den här delen (wtf? haha) kommer imorgon eller i övermorgon! <3