Allt vi inte hann göra

"Gula blommor och dig"

Fredag: 9/6 - 2017

Vi hade planerat att göra så mycket denna sommaren. Vi hade planerat att ha den bästa sommaren någonsin. Detta skulle blivit vår sommar. Det var planen. Men så var du på den där jävla bron vid fel jävla tillfälle. Och nu står jag här vid din grav och gråter. Det går inte att stoppa, tårarna bara rinner och rinner tillsammans med min maskara. 

Om du hade varit här nu hade du tagit mig om kinderna och med hjälp av dina tummar strukit bort mina tårar. Sen hade du kramat om mig hårt och låtit mig gråta mot din axel. Men du är inte här. Ingen annan heller. 

Jag har suttit vid din grav sedan klockan 1 inatt och nu börjar solen gå upp. Jag ser hur himlen växlar från mörkblå till lila till rosa för att sedan växla till blå. Jag ser hur stjärnorna långsamt försvinner på himlen. Hur dem sakta suddas ut precis som minnen brukar göra. Men mina minnen av dig kommer aldrig försvinna. Du var min första kärlek och min enda. 

Jag sätter ner en hand i gräset och känner stråna kittla mig mellan fingrarna. Precis så som det gjorde när du tog min hand. Den kalla vinden smeker mina bara armar och tränger sig in genom min tunna pyjamaströja. Jag borde frysa, men det enda jag känner är sorg. Rosorna vid din grav är fortfarande levande och visar tydligt hur nyligen begravningen var. Hur nyligen du dog. Sex dagar sen. Sex dagar sen du levde. Sex dagar sen jag kände dina läppar mot mina. Sex dagar sen jag sist såg dig. Sex dagar sen du omfamnade mig. 

Sex dagar. Men det känns som en evighet.

Igår var din begravning. Du skulle ha gillat den. 

När jag tänker den tanken växer ett litet leende fram på mina läppar. Fan va han hade älskat den. 

Alla blommor var i din favoritfärg, Gul. Ingen var helt svartklädd, precis som du hade velat ha det. Färg. Det var färg överallt. Istället för att sörja dig, hyllade vi dig. Exakt som du hade beskrivit din begravning för mig för knappt 3 månader sen. 

Vi hade suttit i din säng och pratat om allt när du ställde frågan. Jag tyckte den var för depp för att prata om men du gav dig inte. Du ville ha ett svar.

*Tre månader tidigare*

"Hur skulle du vilja ha din begravning?" Orden kom ut ur hans mun försiktigt som om dem länge hade funnits i hans huvud. 

"Säg inte så!" Svarade jag och slog honom med en kudde i sidan. Han skrattade till och la sig ner på sängen och kollade upp på mig med sitt underbara leende och djupblåa ögon. Sen tog han kudden och slog till mig så jag också ramla ner på sängen. Han skrattade och hans skratt fick mig att le innan jag stämde in i skrattet. Han lutade sig fram och kysste mig lätt och det kändes som jag flög. Hans kyssar fick mig att känna mig levande och lätt som en fjäder. Hans kyssar gav min mage en fjärilsinvation. Hans kyssar fick mig att glömma allt annat. Ett leende kröp långsamt fram på mina läppar och slutade inte växa. 

"Men ärligt talat Amy, hur skulle du vilja ha din begravning?" Han lutade sitt huvud i sin hand och gav mig en blick som sa att han inte tänkte ge sig, att han krävde ett svar. Jag suckade och tänkte efter. 

"Jag vet inte.. Jag vill at Ed Sheeran ska sjunga på min begravning." Bestämde jag tillsist och skrattade åt mina omöjliga drömmar. Jag vände på mig och kollade upp i taket. Hans blick var fäst vid mig och han väntade på ett bättre svar, ett seriöst svar. Han tog sin hand och la den på min kind för att sedan vinkla mitt ansikte mot honom. Jag kollade in i hans ögon och suckade ännu en gång. 

"Jag vet inte okej, jag har aldrig tänkt på det." Han log mot mig mjukt och tacksamt för att jag svarade seriöst. "Jag skulle vilja ha massa blommor, det är mitt enda krav, och att du är där såklart." Fortsatte jag och  log mot honom. "Hur skulle du vilja ha din?" Frågade jag tillsist.

Jag såg entusiasmen i hans blick, hur hans idéer sprakade inne i hans huvud. Han har tänkt på detta länge, det kunde jag se på honom.

"Jag vill inte bli sörjd, jag vill bli hyllad och ihågkommen. Min begravning ska sprida glädje i det sorgliga. Jag vill ha färg, inga helsvarta kostymer, jag vill att min begravning aldrig ska glömmas, den ska vara speciell." Han andades ut långsamt och log mot mig. Jag kände hur mitt leende satt fastklistrat på mina läppar. Hans idé var oslagbar, den var otroligt, den var som han.

"Gula blommor och dig,  det är mina krav." Tilllade han sist och kysste mig.