Allt vi inte hann göra

"En sista kyss. En sista gång"

Lördag: 24/6 - 2017

Jag kollade på listan i handen. Det hade gått ett par dagar sedan vi bakade tårtor och jag hade inte gjort någon mer punkt sen dess. Sammy sov här den dagen och det första vi gjorde på morgonen var att åka ut med tårtorna till olika församlingar. När vi kom hem från det checkade vi äntligen av "Baka flera tårtor på en dag". Det kändes skönt. Men sorgligt. Detta var mina och Mikes planer men det var bara jag som gjorde dem.

*Tjugoen dagar tidigare*

Jag stannade framför dörren med nummer 144 på. Här innanför låg du. Men jag vågade inte gå in. Jag var rädd för vad jag skulle se. Vad jag skulle känna. Vad jag skulle göra. Men jag visste att ju längre jag väntade desto mindre tid skulle jag ha att se dig en sista gång. Därför tryckte jag ner dörrhandtaget och gick in.

Mina ögon hamnade direkt på dig. Där du låg medvetslös på en sjukhusbrits med massa läkare runt dig. Dem fortsatte kämpa. Kämpa för dig. Trots att vi alla visste att det var försent. Att det var försent att rädda dig. Att det var försent för en andra chans. Den känslan låg i luften. Det var en outtalad sanning. Den låg som ett täcke över oss och fick alla att tappa hoppet. Till och med jag.

Helt plötslig slutade en läkare jobba. Han kollade upp på sin kollega och skakade lätt på huvudet. Alla slutade arbeta och gick ut för att hämta dina nära och kära. Jag stod fortfarande vid dörröppningen och kunde inte röra mig. Dem hade gett upp. Bara sådär. Precis när jag skulle tappa greppet kände jag en hand på min axel. Det var din mamma.

"Du får gå fram till honom nu." Sa hon tyst och jag kunde höra hur hennes hals tjocknade av gråt. Långsamt tog jag mig fram till din säng och dörren stängdes bakom mig. Nu var det bara du och jag. Här och nu. Det var allt vi hade. Allt vi någonsin skulle ha.

Jag tänkte på allt vi inte hann göra. Allt du aldrig skulle få göra. Allt vi aldrig skulle få göra.

Jag tog din hand i min och satte mig ner. Det var inte förrän då jag insåg de varma tårarna som rann nerför mina kinder. Dina slutna ögonlock gjorde det omöjligt för mig att känna mig trygg i dina ögon. I dina djupblåa ögon. Jag svalde hårt.

"Mike..." Min röst darrade. "Mike.. Snälla öppna dina ögon" Jag bröt ut i gråt. "Snälla. En sista gång. Låt mig känna mig säker en sista gång." Jag kramade din hand hårt och förde min andra hand till ditt ansikte, där strök jag bort en svart hårslinga från ditt olivbruna ansikte innan jag böjde mig ner och kysste dig mjukt och lätt för sista gången. Mina tårar blötte ner dina kinder och jag brast ut i ännu mer gråt innan jag begravde mitt ansikte i din bröstkorg. Ditt hjärta slog fortfarande där inne. Det fortsatte kämpa. Kämpa för dig. Kämpa för oss.

"Vad ska jag göra utan dig?" Tårarna blötte ner din filt nu också. "Mike snälla... lämna mig inte.. Snälla stanna hos mig..." Jag lyfte lätt på huvudet och kollade på dig. Jag visste att jag snart var tvungen att gå. Att jag snart var tvungen att säga farväl. För alltid.

"Mike.. Jag älskar dig. Jag kommer alltid göra det. Oavsett vad.. Du kommer föralltid ha den största platsen i mitt hjärta.." Jag lutade mig ännu en gång fram till hans ansikte och gav honom en lätt kyss på kinden medan tårarna rann.

Jag ville inte gå men jag hade inget val. Din familj stod utanför och väntade. Jag la min hand en sista gång på din kind. Kände din värme en sista gång. Hade dig i närheten en sista gång. Såg ditt fina ansikte en sista gång. Sa "Jag älskar dig" en sista gång. Levde en sista gång. Sa:

"Farväl Mike." En. Sista. Gång.

Långsamt gick jag ut ur ditt rum och släppte in din mamma, pappa och syster. Vi alla grät. Så jävla mycket. Mamma omfamnade mig när jag kom ut. Jag kände ingenting förutom tomhet, tårar och min hand som jag precis hade haft på din kind.

För sista gången.