Allt vi inte hann göra

"Sms och kramar"

Måndag: 26/6 - 2017

Jag slår upp ögonen efter att för första gången på länge inte drömt en mardröm. Efter att för första gången på länge kunnat sova. Ett leende växer fram på mina läppar och jag andas lättat ut. Idag kanske jag kommer klara mig utan att gråta. Självsäkert drar jag av mig täcket innan jag sätter mig jag rakt upp. Jag slänger en blick på väckarklockan som är placerad på mitt nattduksbord. 09.56. Sakta men säkert reser jag mig upp och börjar fundera på vad jag skulle kunna tänkas göra idag när jag hör plinget från ett sms och en text ploppar upp på min mobilskärm.

Sms från Sam 09.58 - Godmorgon Amy, hur är läget?

Jag låser upp min mobil och svarar.

Amy 09.58 - Bra.. faktiskt, själv?

Jag lägger ifrån mig telefonen innan jag går bort till min garderob för att hitta något att ha på mig. Ett nytt pling hörs och jag slänger en snabb blick på mobilen för att se att det är från Sam innan jag plockar ut en randig T-shirt och ett par jeansshorts. 

Sms från Sam 10.00 - Det är bra, tänkte kolla om du ville ses idag?

Jag plockar upp mobilen och funderar över ett svar när han skickar ett till sms.

Sam 10.00 - Du vet ta den där fikan vi prata om :)

Helt plötsligt fylls jag med härlig energi och utan att tänka något mer på det svarar jag bara kort:

Amy 10.00 - Ja absolut, när? :)

Sam 10.01 - Har du ätit frukost än?

Amy 10.01 - Nääe..

Sam 10.01 - Ska vi äta brunch då? :)

Amy 10.01 - Men visst! Ses halv tio på Brunch Café?

Sam 10.02 - Yess, Cya

Jag drar på mig kläderna innan jag snabbt borstar genom håret och sätter i örhängen. Jag börjar långsamt söka med blicken över skrivbordet efter Mikes halsband när jag inser att det fortfarande är borta. En tår hotar med att tränga sig fram men jag stoppar den och lovar mig själv att inte gråta idag. Idag är en bra dag, tänker jag för mig själv och hoppas med allt jag har att det inte kommer ändras. 

Det var så längesedan jag hade en gråtfri dag. En dag där jag bara kunde vara och må bra utan att få panik över Mike. En dag där jag kunde skratta och le. En dag där jag bara kunde vara glad. Men idag kanske den dagen skulle komma. Jag skulle knyta ihop lite band med en gammal vän. 

Enda sedan Mike dog har jag tappat vänner en efter en. Dem vågar inte prata med mig. Dem behandlar mig som glas. Sammy har alltid funnits där och har vetat vad jag har behövt men ingen annan. Jag och Sam var förut vänner på grund av Mike, men nu när han är borta har vår vänskap också varit det ett tag. Den hoppas jag att vi kan bygga upp igen. Det kanske inte går på en dag men det kan gå. 

*3 månader tidigare*

Jag låg på soffan och kollade på min favorit serie när mobilen plingade till. Det var ett sms från dig. 

Mike 14.35 - Hanna gjorde slut med Sam, kan han komma till dig och prata? Jag måste iväg till läkaren nu, vill inte lämna honom ensam.

Mitt hjärta sjönk medan jag läste. Stackars Sam. Efter den där första dejten dem hade haft hade det blivit fler. Jag och du var tvungna att gå med på dem flesta och det verkade gå bättre och bättre på varje. Tillslut kom den dagen då dem hade sin första kyss. Jag fick höra det från dig. Efter det gick det bara uppåt fram tills dem officiellt blev tillsammans. Dem var inte längre Hanna och Sam. Dem var Sam och Hanna. Var Sam än gick var Hanna med och vice versa. Fram tills då.

Amy 14.36 - Absolut, skicka hit honom bara, dörren är olåst.

Femton minuter senare knackade det på dörren och jag gick för att öppna. Där ute i regnet stod han. Han med det rufsiga bruna håret och mörka glada ögonen. Skillnaden var att då var hans ögon mörkare än vanligt och inte alls glada medan hans hår var ännu rufsigare än normalt, nästan ovårdat. 

"Sam.." Sa jag tyst innan han snubblade in och ramlade ihop i mina armar. Jag fångade honom och ledde honom in i vardagsrummet trots att han hade skor på sig och blötte ner allt han kom i närheten av. Så fort han satt sig ner i soffan bröt han ut i gråt. 

"Jag förstår inte..." Sa han mellan snyftningarna och jag trodde aldrig jag sett honom så sårbar. Jag kramade om honom hårt och smekte honom över ryggen.

"Ibland gör man inte det." Viskade jag tillbaka. "Men du ska veta att det är hennes misstag. Hon vet inte vad hon går miste om." Han fortsatte att gråta och det skar i mitt hjärta att se honom så. 

"Det gör ont.. Kan du ta bort smärtan?" Han lät så skadad och jag kunde bara tänka mig vilket smärta Hanna skapat på någon så stark och glad som Sam men just då satt sårbar och svag i min soffa. 

"Jag vet" Jag kramade om honom hårdare och hårdare medan mina kläder blev blötare och blötare. Och så satt vi, mina armar runt en gråtande Sam, i timmar.

Där började vår vänskap på riktigt.

*Nutid*

Jag slänger mig på cykeln och kämpar fram på stigarna mot Brunch Café. Naturen svishar förbi mig och jag känner doften av frihet. Jag cyklar förbi en fårhage och lukten av bongård når mig näsa. Trots att jag avskyr den lukten så kan jag inte låta bli att njuta av stanken. Den doftar också frihet. Den doftar sommarlov. 

Så fort jag ser det lilla konditoriet som är fullt av människor kan jag också se Sam. Han har på sig en gul T-shirt, som får honom att sticka ut från mängden, och jeansshorts. När han får syn på mig vinkar han och jag höjer min hand i ett hej. Sakta men säkert stannar jag cykeln framför honom och hoppar av. 

"Hej Sam!" Säger jag glatt och kan inte stoppa mitt bra humör från att spridas.

"Hej Amy!" Svarar han samtidigt som vi börjar gå mot cykelstället som är placerad på väggen bredvid. "Gött att se dig."

"Detsamma" Svarar jag innan jag låser cykeln. Jag kollar upp på honom och ger honom en kram. Han omfamnar mig tillbaka innan vi stiger bort från varandra. 

"Ska vi gå och beställa något då?" Frågar han efter en sekund och jag nickar innan vi börjar traska in genom dörren till det mysiga, lilla Caféet.