Allt vi inte hann göra

"Med en jävla huvudvärk och hund"

Måndag: 3/7 - 2017

Jag vaknar upp med solen lysande rakt i mitt ansikte och det första jag känner är hur mitt huvud bultar och skriker. Jag slänger av mitt täcke och ska precis till att resa mig upp, gå ned till köket och hämta vatten när jag inser att jag inte befinner mig i närheten av mitt kök, inte ens min säng, utan en soffa. Skräcken inom mig växer. Var fan är jag? Min blick söker runt rummet efter något som kan förklara var jag är men allt jag ser är soffor, plantor, en TV och massor, massor av foton.

Sakta men säkert reser jag mig upp för att gå bort till en av fotografierna - som hänger en aning snett på väggen mittemot mig - när ett par tassande fotsteg hörs komma springandes. Med skräck i blicken vänder jag mig om och kollar på hunden som slagit sig ned bredvid mig. Djuret möter min blick med mörka ögon som verkar en aning för hotfulla för min smak. Käften är halvöppen och ur den hänger en tunga mellan de två vassa tandraderna varav drägel droppar - i sin egna takt - ned på den röda, gamla, kashmirmattan. Med ett bultande hjärta börjar jag sakta backa bakåt medan jag funderar på om jag kanske ändå inte alls vaknat än utan bara drömmer.. En hemsk dröm. Men efter några misslyckade nypförsök i armen för att vakna upp förstår jag att det är här jag är. På en okänt plats, en okänd dag, med en jävla huvudvärk och okänd hund framför mig.

Jag backar ytterligare några steg tills jag stöter emot en av de andra sofforna och sätter mig ned klumpigt. Mina ögon börjar skanna rummet i hopp om att hitta något, vad som helst, som jag kan beskydda mig med ifall hunden skulle attackera eller om någon helt plötsligt skulle dyka upp med en kni...

"ÅHH!! Godmorgon Amy!" En gammal kvinna med grått hår och en rödblommig klänning syns i trappan och kommer gåendes mot mig. Automatiskt går min blick till hennes händer - inte för att hon ser ut som någon hotfull person, men man kan aldrig vara för säker - som inte håller i någon kniv och inte... Vänta? Kunde hon mitt namn? Jag måste ha sett förskräckt ut för helt plötsligt ser hon en aning bekymrad ut.

"Oj, ehm.. Du behöver inte vara rädd, du kanske inte kommer ihåg.. Vi presenterade oss för varandra igårkväll, eller ja.. natt kanske det var..." Hon skrattar ett skrovligt skratt och tar några fler steg närmre och jag försöker få bort min troligtvis förskräckta min. Min hjärna försöker intensivt komma ihåg vem kvinnan är och varför jag sitter i hennes soffa hemma i hennes hem, men det är helt blankt. "Donja heter jag"

Hon sträcker ut sin rynkiga hand och jag skakar den. Jag ska precis svara med mitt egna namn men kommer ihåg att hon tydligen redan kan det så jag nickar bara i brist på något att göra.

"Vill du ha en kopp te kanske? Eller kaffe.. hmm.. dricker man kaffe i din ålder eller hur är det egentligen." Hon pratade snabbt, tittade sig omkring och var redan på väg ut ur rummet med hunden häck i häl.

"Ursäkta..?" Flyger ut ur min mun utan förvarning men jag vet precis vad jag vill få sagt. Hon vänder sig om igen med ett leende på läpparna och hunden sätter sig ned med en förväntansfull blick på sin matte. "Men vem är du?"

Donja rycker till och slår sig lätt i panna innan hon tar ord. "Nemen oj.. Föråt.. Donja heter jag!" Säger hon med ett leende men skakar sedan förvirrat på huvudet.

"Fast.. juste, det sa jag ju.." Hon skrattar för sig själv ett ögonblick. "Du vet, minnet försvinner med åldern.." Jag tvingar fram ett leende och nickar förstående men känner mig inte alls ett dugg klokare eller gladare än innan.

"Sams mormor!" Och när hon säger dem orden kan jag se likheterna. Deras raka näsor, mörka ögon, deras sätt att gå på - trots att den här kvinnan går en aning ihopsäckat. Ett nästan ljudlöst 'Aha' undslipper mina läppar och jag känner redan hur min puls går ned och lugnet samlar sig.

"Var är Sam?" Och som om världen hade alla svar kommer han ut ur en dörr med en handduk i handen och blött hår. Synen av honom får mig att slappna av ännu mer.

"Hej.." säger han lugnt.

"Hej.." svarar jag.

Och bara sådär smyger sig ett leende fram på mina läppar.