Allt vi inte hann göra

"Baka tårtor en hel dag"

Tisdag: 20/6 - 2017

Plötsligt får jag en idé och innan jag själv hinner reflektera över den har jag plockat upp mobilen och gått till bokstaven S. Jag hittar kontakten och ringer. En signal. Två signaler. Tre signaler.

"Hej Amy, redan redo för fika?" Ett litet skratt hörs i andra änden.

"Hej Sam. Kan jag be dig om en ganska stor tjänst?" Frågar jag försiktigt.

"Tror det.. beror på, hur stor?" Jag hör den lilla ironin i hans röst och ler.

"Du har bil, ellerhur?" Frågar jag.

"Ja..?" Svarar han fundersamt.

"Jag vet att du precis var vid ICA, men kan du tänka dig att komma tillbaka?" Det blir tyst i några sekunder och jag skyndar mig med att lägga till: "Jag måste hem med fyra papperskassar i ösregnet." Tystnad. "Jag blir skyldig dig en tjänst." Tillägger jag desperat.

"Amy.. Chilla" Han skrattar. "Klart jag kommer, ville bara få dig att svettas lite." Hans röst är retsam. "Jag är där om fem"

"Tack Sam." Avslutar jag och han lägger på. Innan jag lägger tillbaka mobilen i fickan smsar jag Sammy och säger att jag inte är hemma än och att jag lär bli lite sen. Hon svarar med en tumme upp.

Fem minuter senare kommer Sam inkörandes på den lilla parkeringen i sin silvriga Volvo. Han parkerar framför utgången och går ut och öppnar bagaget. Jag springer fram med kassarna och knölar in dem innan dem blir blöta. Sedan går vi båda två fram på varsin sida och sätter oss i framsätet.

*Sjutton dagar tidigare*

Jag sprang ut till bilen med mamma släpandes efter mig. Tårarna sprutade. Hela jag kändes tom. Efter samtalet från Mikes mamma hade jag sprungit upp och väckt mina föräldrar genom att skrika och gråta. När mamma fått reda på vad som hänt sprang hon upp ur sängen och lovade att skjutsa mig till sjukhuset. Till dig.

Jag kastade mig in i framsätet och mamma kom tätt efter. Regnet smattrade mot framrutan och kunde lika gärna varit mina tårar, för dem föll en efter en nerför mitt ansikte.

Bilturen till sjukhuset tog en evighet trots att jag vet att mamma körde mycket fortare än lagligt. Vi körde förbi bron mellan ditt och mitt hus. Den var full med blåblinkande fordon. En tanke slog mig och knivhugg mig i magen så fort jag tänkte den.

Efter vad som kändes som ett sekel såg vi äntligen sjukhuset. Mamma körde fram till akuten och jag hoppade ut innan hon hade stannat bilen. Jag sprang allt vad jag kunde in genom dörrarna och fram till receptionen.

"Mike Matthews! Vilket rum?" Skrek jag hysteriskt. Receptionisten kollade upp på mig med rädda, medlidande ögon innan hon pekade bort i den södra korridoren.

"Rum 144. Genom den korridoren där och sedan går du..." Mer hann jag inte höra innan jag sprang iväg mot rum 144. Mot dig.

*Nutid*

Vi närmar oss min gata och regnet har börjat avta. På min trappa till huset ser jag Sammy sitta. Sam parkerar och jag vänder mig mot honom.

"Tack så hemskt mycket Sam" Jag sträcker mig över till hans säte och ger honom en kram. "Jag är skyldig dig!"

"Anytime" Hör jag honom svara innan jag klättrar ut ur bilen. Jag går bak till bagaget och hämtar påsarna innan jag traskar bort till Sammy. Vi vinkar av Sam och han kör iväg. När vi kommit innanför dörren vänder jag mig mot Sammy.

"Hur länge fick du vänta?" Frågar jag tveksamt.

"Inte så länge. Bry dig inte om det." Hon tar upp två kassar och börjar gå mot köket. "Vi har tårtor att baka." Säger hon bestämt men glatt.

Efter att vi bakat väldigt många sockerkaksbottnar börjar vi med att kolla på fyllningar och garnering.

"Okej... Så eftersom vi kan göra ungefär fem tårtor så kan vi göra olika smaker på varje.. Eller?" Säger jag sen och Sammy nickar.

"Absolut. Vad vill du ha på den första då?"

"Mikes favorit. Banan och blåbär." Svarar jag och Sammy ler. "Vad vill du ha på den andra då?" Frågar jag henne sen.

"Erics favorit." Svaret förvånar mig.

"Vet du hans favorit?" Frågar jag och hon ler stort innan hon skakar på huvudet.

"Nääe, men jag kan låtsas som om jag vet" Ett genuint leende växer på mina läppar, till och med ett skratt kommer fram. Sammy skrattar med mig.

Efter att ha bakat fyra tårtor är klockan redan 19.00 och vi kommer varken hinna eller orka göra en till. Sammy sitter och dreglar över en tårta på bordet medan jag städar undan. Jag tar grädden, jordgubbarna och marängerna för att plocka undan när jag hör någon smaska bakom mig. Jag vrider på huvudet åt Sammys håll och ser henne med fulla kinder och kladdig runt munnen. Ett gapskratt kommer ur mig och jag kan inte sluta stirra på Sammys ansiktsuttryck. Hon ser upp på mig som om hon var ett barn som just blivit påkommen med att käka godis på en måndag.

"Jag kunde inte hålla mig." Säger hon sen och jag skrattar så mycket att jag inte längre kan stå upp.