Allt vi inte hann göra

"Pastasallad och varm saft"

Fredag: 9/6 - 2017

Jag ser honom. Jag ser Mike. Mina ben springer så fort dem orkar, men jag kommer ingenstans. Jag ser honom gå bort mot bron. Den där jävla bron. Jag försöker stoppa honom men det går inte.

"Mike!!" Skriker jag men inget ljud kommer ur mig. Han rundar hörnet och då hör jag hans skrik. Det skär genom mitt bröst och smärtan är oändlig. Det känns som jag blivit stucken av en kniv i magen. 

"NEEJ!!" Skriker jag med tårarna sprutande ut från mina ögon. Jag sjunker ner på knä och det känns som jag ska spy. 

Jag vaknar andfådd med tårar i ögonen och genomsvettig i mitt rum. Det var bara en dröm, tänker jag först. Men det var inte bara en dröm. Det är verklighet. Mike är borta. Död.

Jag kollar på min väckarklocka medan tårarna fortsätter rinna, 23:17. Min blick går tillbaka till att kolla upp i taket. Jag tänker igenom allt som hände imorse. Graven, kvinnan, sirenerna och ambulansen. Mina tankar vandrar över till Mike och alla fina minnen vi fick tillsammans. Alla gånger du fick mig att skratta. Alla gånger du log ditt fina leende. Alla våra dejter. Våra myskvällar och våra picnics.

*10 månader tidigare*

Mitt huvud låg på din bröstkorg som sakta rörde sig upp och ner. Du smekte mig över mitt blonda långa hår och jag höll din hand. Ovanför gassade solen men vi låg i skuggan av ett träd  på en kulle. Våran pastasallad var nästan uppäten och vår saft började bli varm i hettan. Jag började rita cirklar på din mage med min fria hand och du skrattade till.

"Det kittlas" Sa du skrattande. Ditt skratt fick ett leende att växa fram på mina läppar. Du tog våra ihopflätade händer mot din mun och kysste min hand. Jag kollade upp på dig och du log mot mig. 

"Någon dag ska jag ta med dig till Paris, vi ska sitta vid eiffeltornet och ha picnic. Sen ska vi se solnedgången färga himlen i alla världens fina färger" Jag föreställde mig hela senariot framför mig. Det var något av det bästa jag hört. Leendet på mina läppar växte så mycket att jag fick ont i kinderna, men jag kunde inte sluta le. Jag kollade upp på ditt fina olivebruna ansikte som ramades in av ditt svarta hår och väntade på att du skulle fortsätta. 

"Medan vi sitter där och kollar på solnedgången ska jag kyssa dig och sedan viska i ditt öra att.." Du tog en paus igen och lutade dig närmre mig så ingen annan kunde höra trots att det inte var någon i närheten. Sedan viskade du tyst i mitt öra:

"Jag älskar dig."