Allt vi inte hann göra

"Hoppa på en buss och se vart vi kommer"

Lördag: 1/7 - 2017

"Ni gjorde en lista?" Frågar Sam försiktigt fast det är mer ett konstaterande än en fråga. Efter att vi hade talat ut om alla oklarheter mellan oss frågade Sam vad jag gjorde på bussen. Då började jag berätta om min och Mikes lista, om alla olika punkter vi hade. Alla planer. Det gjorde oss båda nästan gråtfärdiga. Sam försökte verka orörd men hans starka, hårda fasad gick att se igenom. 

"Det gjorde vi.." Jag ler för mig själv medan jag tänker på den. Listan. "Vad ska du göra nu?" Frågar jag snabbt och han rycker till. 

"Jag har inget direkt planerat, varför undrar du?" Svarar han misstänksamt med ett leende på läpparna igen. Jag skrattar till och allt gråtande är som bortblåst. 

"Vill du vara med och avklara en punkt? Nu alltså.." Jag vänder upp blicken mot honom och möts av att hela han lyser upp.

"Om du är okej med det, det är ju liksom din och Mikes lista.." Försiktigheten i hans röst påminner mig om vilken omtänksam människa han faktiskt är. Enda sedan jag först lärde känna honom har han alltid varit en av de snällaste människor jag vet. Jag kan knappt själv förstå att jag trodde han försökte såra mig med att fråga om jag träffade någon. 

"Såklart, annars hade jag inte frågat. Om det är någon som borde vara med och göra detta så är det du." När jag säger det sista bemöts jag av ett stort leende. 

"Tack Amy, det betyder mycket för mig.." Jag ler mot honom som svar, han ler tillbaks och så sitter vi ett ögonblick. Leendes mot varandra, ensamma på en buss, på väg någonstans, men jag tror ingen av oss vet var. 

Tillsist inser jag att jag att jag fortfarande inte berättat om punkten jag gör just nu.

"Hoppa på en buss och se vart vi kommer." Jag avbryter tystnaden och Sam rycker till, precis som han kommer tillbaka till verkligheten. 

"Huh?" Frågar han sen oförstående och jag skrattar till. 

"Hoppa på en buss och se vart vi kommer, det är punkten jag gör nu och det är den jag undrar om du vill vara med att avklara?" Han ansikte spricker återigen upp i ett leende för att sedan bubbla fram ett skratt. Jag kollar oförstående på honom nu istället och han nickar mitt i sitt skratt.

"Såklart jag vill vara med och klara denna punkten, Absolut." Han tar en paus för att avsluta sitt skrattande och jag är fortfarande lika förvirrad. Vad var så roligt? "Men vi får nog ta en ny buss, jag vet vart vi kommer med denna." 

Några minuter senare rullar vi in till nästa hållplats för att byta buss eftersom Sam berättade att den linjen vi åkte med är den han tar en gång varje vecka mellan sina föräldrar, vilket innebar att han visste exakt vart vi skulle hamna. Sakta glider dörrarna upp och vi går av tillsammans med en gammal dam. Jag kollar mig omkring och tar in omgivningen. En svag igenkänning slår mig bland de gamla husen och gatorna. Jag vet att jag någon gång i livet varit här, men inte när. 

"Vilken buss ska vi ta nu då?" Frågar jag och går in i busskuren för att kolla vilka linjer som stannar här. Det finns fyra olika alternativ och jag skummar snabbt igenom dem med ögonen. 

"Är inte poängen att vi inte ska veta det?" Jag kollar bak på Sam och inser att han har rätt. Om vi inte ska veta vart vi kommer borde vi bara hoppa på första bästa. Jag nickar hopplöst och går tillbaka ut mot honom igen. 

"Men tänk om det inte kommer någon på över en timme, ska vi bara stå här då?" Frågar jag sedan otåligt och suckar. Han skrattar till och lägger en arm om mig. När jag känner armen runt mina axlar börjar en udda känsla växa inom mig, och den slutar inte växa. 

"Tro mig, det kommer komma en buss snart, ha tålamod." Han säger det avslappnat samtidigt som han drar mig lite tätare och jag bara står där, konstig och allt annat än avslappnad.