Allt vi inte hann göra

"Minnen och gråtkalas"

Lördag: 1/7 - 2017

Efter att ha väntat i tjugo minuter på förra hållplatsen sitter vi nu på buss nummer två. Rullandes genom landsvägar och små hus, men åtminstone på väg åt samma håll som vi från början kommit från. Så helt vilse är vi inte, än. Efter att ha åkt i en kvart hör jag Sam gäspa. Stort. Jag vänder bort blicken från fönstret och ler mot honom skrattandes.

"Trött?" Frågar jag och kollar på honom medan han kämpar mot den andra gäspningen. Till svar ger han mig en nick och en stor gäsp innan han vänder blicken mot mig med ett glatt uttryck.

"Något åt det hållet.." Svarar han kort sen och lutar sig bakåt i sätet. "Kan jag ta en powernap nu? Eller är det väldigt oförskämt?" Skrattandes nickar jag till svar.

"Nejdå, gör du det" Han sluter ögonen och jag vänder tillbaka blicken mot fönstret igen. Omgivningen runt oss börjar förändras från glesa hus till villaområden och helt plötsligt känner jag igen mig. Mycket. Min hjärna börjar leta bland minnen och ett starkt söker sig fram i närminnet. Vi börjar närma oss vår gamla skola. Lätt slår jag till Sam på hans axel i ett försök att få hans uppärksamhet.

"Hallå Sam, vakna.." Han öppnar ett öga och kollar trött på mig.

"Vafan Amy, jag hann typ blunda i en sekund, tror du ärligt att jag lyckades somna?" Han ler skrattretande åt mig innan han sätter sig upp ordentligt igen. Ett skratt bubblar upp ur oss båda.

"Nästa stopp är vår gamla skola!! Kan vi inte snälla gå av där?" Jag kollar med hundögon på honom och han börjar skratta.

"Då har vi ju bestämt hållplats, bryter inte den mot 'se vart vi kommer'?" Svarar han sen och leendes himlar jag med ögonen mot honom.

"Nej.. Vi visste inte att vi skulle komma hit, vi bara råkade hamna här.." Jag reser mig upp för att visa att vi ska av och han skrattar mjukt innan han också ställer sig upp.

"Plus att det är ganska svårt att hitta ett ställe man inte vet vart det är när man åker lokalbussar runt i sin egen hemort." Han skrattar åt min kommentar och vi börjar gå nedåt mot dörrarna. Min blick söker intensivt efter en stoppknapp att trycka på, men innan jag hinner hitta någon har Sam redan tryckt STOPP och bussen börjar långsamt sakta in.

Så fort vi hoppat av flödar nostalgin och minnena till mig. Allt kul vi gjorde, sprang runt i korridorerna, sov under lektionerna, drev med lärare och klasskamrater, allt kommer farandes tillbaka till mig nu. Även de gånger med dig, Mike.

Hur jag smugit ut från min lektion bara för att träffa dig. Hur du skolkat från gymnasiet bara för att träffa mig. Hur vi sprang runt och letade efter gömda ställen att vara på, bara du och jag. Hur det varje vecka var ett nytt ställe. Hur det många gånger kom lärare förbi. Hur de gav oss en ond blick. Men hur dem aldrig skällde på oss för de förstod hur vi kände, hur de kände när de var unga och nykära. En extrem saknad träffar mig i ansiktet och ännu en gång känner jag för att sätta mig ner och gråta.

Jag slänger en blick åt sidan på Sam som till min förvåning har en tår rinnande nerför hans kind. Genast vänder jag mig mot honom och lägger en hand på hans axel.

"Sam? Är du okej?" Frågar jag försiktigt och kollar in i hans mörka ögon.

"Ja.. eller nej.." Han svarar med skakig röst och ett förfärligt leende. Inom mig känner jag hur något brister.

"Det var här vi först träffades. Det var här vi lärde känna varandra. Det var här vi blev bästa vänner." En till tår rullar ner från hans kind och jag slår armarna runt honom. "Varför är livet så jävla orättvist?" Trots att han snyftar fram orden kan jag höra dem.

"Åhh, Sam!! Jag vet inte.. Men jag hatar det" Tårar börjar rinna nedför mina kinder nu också och återigen har vi gråtkalas.