Allt vi inte hann göra

"Rodnader och glädje"

Söndag: 2/7 - 2017

Sam kommer gåendes mot mig i eftermiddagssolen och hans bruna hår antar nästan en guldig underton. När han får syn på mig skiner han upp i ett leende som om han vore den sena eftermiddagssolen och jag vinkar mot honom.

"Hej!" Jag börjar gå mot honom och känner hur nervositeten ökar. Nervositeten över ikväll. Gå på en fest. Första festen efter Mikes död.

"Hej" Han kramar om mig och jag kramar leendes tillbaka. "Hur är det?" Frågar han sen och jag nickar långsamt.

"Det känns lite konstigt typ." Långsamt börjar vi traska ner för backen.  "Jag är inte så mycket för fester och när jag väl har varit på fest så har Mike varit där." En suck lämnar mina läppar och jag känner hur hjärtat sjunker en aning.

"Det kommer gå bra, han finns ju alltid i våra hjärtan.." En hand placeras på min axel och jag rycker lätt till innan jag inser att det är Sams hand. Ett lugn sprider sig från axeln och ner längst ryggen vilket får mitt hjärta att lyftas igen.

En kvart senare befinner vi oss vid nedanför  huset där ungdomar springer runt glada och en aning fulla. Skratt hörs från trädgården och dunkandet från musiken får hela kroppen att kännas som en trumma. Jag kollar upp på Sam som ser längtande ut med solen i sitt ansikte och ett leende på läpparna som är svårt att sudda bort. En tanke slår mig innan jag hinner hindra den och jag inser hur fin han faktiskt är. Kanske inte snygg utan bara fin. Vacker. Med rufsigt brunt hår, snälla ögon som glittrar likt stjärnor, ett leende som skiner som solen. Då slår nästa tanke mig. Varför ska en så här fin människa, insidan ut, behöva genomgå något sånt här hemskt. Något såhär hemskt som får ögon glittrande av glädje att bli glittrande av tårar. Något såhär hemskt som får leenden skinande som solen till trasiga och sorgliga leenden. Något såhär hemskt som får en stark människa att bryta ihop.

Och där inser jag hur jävla orättvist livet är.

*Två år tidigare*

Så fort vi kom innanför dörren till festen hade jag ögonen på dig. Du stod på ett bord och dansade och jag undrade direkt hur mycket du redan hade hunnit dricka. Din blick mötte min och du skyndade dig genast ned från bordet för att sedan bege dig mot mig. Med en aning vinglig gång lyckades du till sist ta dig fram till mig och lägga armen runt mina axlar.

"AMY!!" Skrek du för att överrösta musiken. Jag vände blicken mot dig och när jag kollade på dig stor log du så mycket att det kändes som om hela rummet lyste upp. Hela jag med. "Du är här!" Sluddrade du skrikandes fram och lade den andra armen om mig också i en kram. Mitt hjärta började rusa, min hjärna kopplades ur, mina ben höll på att vika sig och de där jävla fjärilarna blev bara fler och fler. Allt det på grund av dina armar runt mig. Jag bara stod där och log som ett fån medan du bara stod där och höll om mig som ett fån. Hela situationen var så fånig, men jag älskade det. 

"Vill du ha något att dricka?" Frågade du med händerna på mina axlar och blicken i mina ögon. Jag skrattade till och ditt leende började ta form.

"Aa visst, inte lika mycket som du har fått bara.."

Du blinkade mot mig med ena ögat innan du försvann bland folkmassan. Med min blick följde jag dig så länge jag kunde innan jag vände mig mot Sammy som gapade av glädje.

"AMY JAMESON!!" Hennes skrik var så högt att min trumhinna gjorde ont, men jag brydde mig inte. "Din crush kom fram och kramade dig!!!" Varken skrik eller leendet minskade hos henne och jag kände rodnaden växa fram på min kinder i samma takt som glädjen.