Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Prolog

"Varför hatar kärlek mig?" Tårarna sprutar ner från mina mörka ögon, allt hatar mig egentligen om man ska vara sån.

"Det gör den väl inte eller va?" Jag möter hans isblåa ögon som nästan lyser i mörkret, hans blonda hår som alltid brukar vara fluffigt, ligger nu blöt kring hans vackra ansikte, han är alltid så jävla snäll mot mig, han har aldrig gjort ett ända fel... Medans jag gör tussen bara på en minut.

"Dante om vi ska vara ärliga... Hela jag är bara ett stort helvete med problem." Han skakar drastiskt på huvet och lägger hans vänstra hand på mitt innerlår, jag sitter på en bänk mitt i ett stort jävla mörker med problem, ett stort mörker med regndroppar som faller ner på mig och den ända människa som orkar med mig.

"Det är du verkligen inte! Fattar inte du hur kär jag är i dig?" Jag möter hans blanka ögon ännu en gång, min vänstra hand åker upp i ansiktet och torkar bort tårarna som förstört hela min sminkning. Sen åker den upp i mitt blonda, blöta och rufsiga hår för att ta bort det från ansiktet.

"Men grejen är att man blir inte kär i mig! Jag är en sån person som man bara tröttnar på... Du har inte känt mig tillräckligt länge för att tröttna än.. Men jag kan lova dig att om två veckor kommer du ångra alla snälla ord du sagt till mig." Jag reser mig från den blöta bänken och ser hur han bara tittar ner i gruset under våra fötter.
Jag vänder mig och är påväg att dra, dra från den ända personen jag någonsin älskat, eller älskar. Antagligen kommer jag alltid göra detockså, men eftersom att jag verkligen älskar honom drar jag. Mörkret dödar inom mig...