Del 1 - Enya

841 22 4
                                    

Två månader tidigare

"Men kom igång nu! Lev lite för fan!" Jag gör allt för att få med Sasha som vägrar dansa med, hon ska alltid vara så fruktansvärt deppig efter hon och Pål bråkat.

"Snälla Enya kan du lyssna nån jävla gång!" Hennes blick är nästan svart efter den hårda meningen lämnat hennes mun. Jag stelnar till och känner hur en klump av ångest samlas i min mage.

"Förlåt men..." Börjar jag, men blir nästan direkt avbruten av Sachas mörka stämma.

"Du får gå nu. Stick på festen själv, jag pallar inte!" Jag nickar svagt åt henne, går sakta över hennes lilla sovrum där hela golvet är fullt med smutsiga kläder. Jag går fram till högtalaren och drar ut sladden från min mobil, sen går jag ut från sovrummet och springer ner för den långa trappan. Jag vågar inte ens titta bak på hon som är min så kallade bästa vän? Eller ja hon har varit de i ungefär en månad nu när vi arbetar på samma jobb. Men ja. Jag får väll byta avdelning från tidningen.

Jag drar på mina vita Nikes och sen min stora fila jacka. Jag vänder mig mot Sasha som står i trappan, klädd i sin röda tajta klänning som hon skulle haft på festen nu ikväll.

"Ehm vi ja... Hejdå." Är dom ända orden som kommer ut från hennes mun, jag nickar bara och öppnar dörren, sen försvinner jag från huset där min gamla bästa vän bor. Hon sa inte "Vi hörs." Hon orkar väll inte med mig heller längre. Det blir alltid såhär, men om jag ska vara ärlig så gilla jag aldrig henne. Hon va dryg, lite för dyster och ja allmänt jobbig.

Jag ser längre bort hur bussen jag ska med på stannar, den är mer än femhundra meter ifrån mig, jag hinner aldrig. ORKA. Jag vägrar springa efter den, man ser ju as dum ut om man ändå inte kommer med liksom, dessutom vet jag att det är de alla busschafförer väntar på, en liten tjej som springer efter. Det ligger väl antagligen i något eftersom ingen annars springer efter dom, finns de någon som sätt en snygg busschauffören, exakt de finns inte!

Jag ser typ, det är väldigt mörkt men jag kan ändå se lite, busschauffören puttar ut en kille, stänger dörren och försvinner iväg i mörkret, killen spottar och skriker efter bussen.
Jag vet inte om jag ska vända, eller gå fram, han verkar fett arg liksom. Men han kommer ju inte direkt slå mig, isåfall slår jag tillbacks. Jag är inte den tjejen som inte säger ifrån eller inte ger igen.

"Skrämde du iväg bussen eller!" Han vänder sig mot mig, jag ser hur han börjar skämmas och tittar ner i marken och sparkar en sten framför sig, den rullar längre in i mörkret.

"Men... Asså du hade ändå inte velat åka med den där äckliga bussen fyfan..." mumlar han och sätter sig i bussbåset på bänken, det är bara lampan där inne som lyser upp allt, det kanske är han också, han känns bara som en bra männsika, eller så är han bara problem precis som jag är... Visa säger ju att monster dras till andra monster.

"Vågar du inte sätta dig?" Han ler lite retsamt, jag suckar och går in i bussbåset, lutar mig mot reklamskylten för nån smal jobbig brud i bikini. Jag känner hur hans blick bränner i mitt ansikte, men mina ögon är inte fast på han utan i ingeting, jag ser inte ett jävla skit, typ som jag, bara mörker och inget annat!

"Vill du ha?" Han drar upp en joint från sin magväska som sitter på ryggen istället, liksom som en axelväska istället.
Jag flyttar mig från reklam skylten, slår mig ner bredvid snubben som är fett vacker, en främling och en som bjuder på cannabis! Stabils sen tar emot jointen, planerar den mellan mina röda läppar och han tänder den snabbt åt mig.

Jag tar ett blås och allt känns så jävla skönt! Hela livet bara pausar och stannar, all tid som bara stressar stängs av. Jag sluter mina ögon och lugnet sprider sig i min kropp.

"Vem är dudå?" Jag öppnar mina ögon och möter bland dom vackraste ögonen jag någonsin sätt i hela mitt liv, jag blir typ förtrollad.

"Enya, ja det är bara de." Han nickar och tar ett blås till, jag gör samma sak och cigarettrök bildas snabbt framför hans ansikte, han försvinner typ.

"Jag är Dante iallafall 97a, bor i Huddinge och..." Börjar han men han blir snabbt avbruten av mig.

"Jag fråga inte." Han nickar förstående, va fan ser han så förstående ut för? Vad vill han ens. Jag hatar människor.

"Jobbig kväll? Bråkat med killen eller?" Jag mördar honom med blicken, men han slutar ändå inte se nyfiken och glad ut. Alla brukar strunta i mig, men vad vill han!

"För de först, Det är en fantastisk kväll och jag har inte nån jävla äcklig kille. Ingen kan älska mig." Dom sista orden som lämna min mun säger jag lite svagare, försöker att få honom att inte höra.

"Då är vi väll samma".  Jag tittar förvirrat på honom, det bildas en rynka mellan mina ögonbryn.

"Ingen kan älska mig heller.." Han fimpar jointen på bänken och släpper den. Det glöder lite fortfarande om den. 

"Ibland tänker jag att en cigg är som ett hjärta, du vet den är ju hel från början men så fort man tänder den så försvinner den sakta bort. Sen när den är slut kastar man den, men det glöder alltid en liten stund till. Men när den förstår att den blivit lämnad och bortkastad orkar den inte mer och dör." Jag släpper min också efter den mednigen och kollar upp på honom.

"Så du menar att när man blir kär och ger bort en del av sig själv, är det samma som när man tänder en cigg." Jag nickar till svar och tittar upp på honom ännu en gång, man kan ju inte undgå att han är extremt vacker, inte fuckboy snygg! Utan vacker.

"Du är inte som andra tjejer, inte som dom som bara frågar om man har flickvän." Jag skrattar svagt och antagligen lite obekvämt. Jag vet redan att jag inte är som andra tjejer jag är en sån tjej men gillar i början, för man tror jag är spännande men sen inser man att jag bara är tom!

"Nej jag är inte snygg, snäll, trevlig, rolig eller ödmjuk! Någon har bara samlat allt skit och lagt de i mig." Han lägger handen på min axel och ler medlidande, jag förstår ingenting alltså.

"Du är jätte vacker, trevlig kan jag inte direkt påstå men du verkar ju skön!" Jag skakar på huvet och börjar skratta, det verkar smitta av sig på honom som också börjar skratta svagt, hans smailgropar kommer fram, vilket är riktigt gulligt!

Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante Where stories live. Discover now