Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Del 8 - Enya

Jag har inte vågat svara på Dantes samtal eller sms den senaste veckan alltså. Jag skämde verkligen ut mig totalt. Jag slog ner en brud och börja bråka med hans bästa vän, usch fy fan...

Jag kopplar in min mobil i högtalaren och sätter igång Ted Gärdestads låt "Helt nära dig!" Jag älskar den här låten, varför vet jag inte riktigt, den är bara så jävla fin! Just den där medlingen "Du betydde aldrig allt men det blåste aldrig kallt!" Är en sån fucking bra meningen, den har dessutom Håkan också tagit! Vilket är hur fett som helst!

Jag börjar svagt sjunga med, jag älskar att bara vara själv i musiken.

"Ringklockan!"
Jag suckar högt och reser mig från sängen, jag har bara en extremt står grå huddie och trosor på mig, jag går med snabba steg över alla smutsiga kläder som ligger slängda över hela golvet.

Jag öppnar den svarta ytterdörren och ser han, Dante.. Killen som jag undvikit i en veckas tid isch... Han har en stor supreme huddie på sig och svarta byxor.

"hej!" Mumlar jag och han tränger sig snabbt förbi mig i döttöppningrn, han sparkar av sina blåa Nikes och försvinner in i lägenheten. Med mig tätt in på sig, jag känner mig så sjukt dum.

"Lyssnar du på Ted?" Han nickar mot högtalarna som nästan spottar ur låten för det är så jävla högt, jag sänker snabbt ner lite och sätter mig på golvet framför den halv gråa soffan.

"Mm.." Är allt jag får fram, jag vet inte vad eller hur jag sak säga saker? Jag orkar typ inte ens det här mer, jag orkar inte skämmas för saker jag gör, jag orkar inte låssas må så jävla bra hela tiden. Det är inte så att jag vill dö, jag vet bara inte hur jag ska orka leva längre.

"Asså du, va fan hände egentligen då på Luddes fest?" Jag kollar upp på honom istället för att ha min blick fast limmad i golvet, hans ljusa ögon ger mig nästan gåshud. Varför ska de bli såhär?

"Jag blev lack och ja... Typ de." Mumlar jag skakigt fram, jag orkar inte ha ögonkontakt länge utan byter sikte med blicken snabbt, nu istället på min tavla. "Dom är uppe på taken!" Står det stort, ibland önskar jag att jag var en av dom där uppe på taken, bara titta ner och känna döden i vit ögat, för om bara ett felsteg då faller man.

"Men asså varför drog du?" Jag vågar inte möta hans blick, min blick flyttas ner till den fluffiga gråa mattan som ligger på golvet. Jag börjar försiktigt dra lite i trådarna.

"Ville inte förstöra din kväll..." Mumlar jag fram, och det var ju exakt de! Jag ville bara inte förstöra hans fina kväll, just den kvällen när han förtjänade allt bra!

"Men asså du hade inte förstört något! Jag ville ju ha dig där eller hur?" Jag möter hans blick ännu en gång, suckar högt.

"Fan! Jag känner mig så jävla dum!" Skriker jag och trycker ner mitt ansikte i min hand, jag hör hur Dante skrattar svagt. Och jag hör hur han flyttar sig, jag känner en arm runt min kropp och hur han lägger sin haka på mitt huvud.

"Känn dig inte dum!" Efter han sagt meningen kysser han mig på pannan. Jag ryser svagt i hela nacken. Han lägger sin hand under min haka och puttar upp den, jag möter hans snälla blick, han sluter ögonen och kysser mig sakta. Jag älskar hans läppar mot mina... Älskar!

Efter ett tags kyssande sitter han vid mitt köksbord, medans jag försöker mig på att steka fiskpinnar.

"Är du fortfarande lika deppig som den gången vi såg första gången?" Hör jag hur han plötsligt säga, jag stelnar till, va fan mena han med det där?

"Jag har fan aldrig varit deppig? Eller va!" Jag känner hur kränkt jag faktiskt blir, vadå deppig? Va fan menar han med deppig?

"Ja asså... Inte sådär deppig deppig, utan mer mörk, i själen?" Jag himlar överdrivet med ögonen och går med snabba steg längre ifrån spisen, jag blir så jävla irriterad, jag vet redan att jag bara är mörker folk behöver inte påminna mig om det varje jävla sekund!

"Lyssna jävligt noga nu! Jag vet att jag är mörk, jag vet att ingen tycker om mig, jag vet, jag vet, jag vet! Jag behöver inte en jävla papegoja som ska påminna om de hela jävla tiden!" Hela jag skakar av ilska, han nickar lugnande mot mig, jag tar ett djupt andetag för att lugna mig.

"Förlåt..." Hans röst hörs svagt, jag går från köket ut över vardagsrummet ut till balkongen, sätter mig på den gula lilla pinnstolen. Och tittar ut över gården. Jag bryr mig inte ens om regnet som slår hårt mot huvudet, jag bryr mig inte om något längre... Förutom Dante då.

Jag hör hur Dante sakta öppnar balkongdörren och sätter sig på den röda stolen bredvid, mittemellan är ett litet bord, med ett askfat fullt med fimpar.
Han stäcker fram sin hand och håller i en joint, jag tar snabbt emot den, och planerar den mellan mina läppar, han räcker tändaren. Och all ilska försvinner i ett rök moln.

"Asså Enya du fatta att jag inte mena något illa va?" Jag tittar inte ens på honom, blicken är som fast limmad på den stora eken precis utanför min balkong, där alla barnen kör dunkgömme. Där alla ristar in sina initialer för kärleken, så jävla patetiskt.

"Det är en fin ek!" Hör jag han plötsligt säga, precis som om han visste att jag tänkte på den. Jag skakar på huvet.

"Den är gammal, dessutom fett patetisk, liksom folk verkar tro att eken gör så kärleken ska hålla, vad fan är det för jävla tankesätt?" Jag tittar på honom som också har blicken på eken, han rycker svagt på axlarna.

"Kanske likadant tankesätt som att det inte funkar!" Jag tittar på honom igen, han flinar lätt.

"Va? Vad mena du nu?" Han skrattar svagt åt min starka reaktion, sen lutar han sig lätt tillbacks i stolen.

"Precis som att du är lika säker på att det inte funkar, och är fast besluten om detta, är dom lika fast beslutna på att det funkar! Hajar du?"
Jag skakar på huvet till svar.

"Men asså det är precis som med himmeln! Antingen tror du att du kommer till ett ljust paradis, eller tror du att det inte händer något, ett evigt mörker!" Jag känner hur rynkan bildas mellan mina ögonbryn.

"Isåfall är jag redan död." Jag känner hur hans blick bränner mig på kinden, men jag vägrar möta blicken.

"Vad menar du med de?" Min blick är fortfarande på den jävla patetiska eken.

"Ja jag lever i ett evigt jävla mörker..." Han vänder mitt ansikte, jag har inte ens märkt att han flyttat sig ner till golvet.

"Men asså... Varför de?" Han ser så otroligt, jag kan inte låta bli att le, han är så jävla gullig. Särkilt när han ser sådär orolig ut.

"Ja det blev kanske lite ljusare nu." Han skrattar lätt tillsammans med mig, jag lutar mitt huvud emot hans, våra läppar är bara några centimer ifrån varandra. Jag längtar nästan efter dom.