Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Del 2 - Enya

Jag kom aldrig på festen igår, jag fastande på busshållplatsen med Dante, jag våga aldrig riktigt fråga om hans nummer, jag vågar väll inte riktigt träffa han heller igen. Det är inte så att jag är rädd för att skämma ut mig framför han, eller rädd för att få dissen. Jag är rädd att börja tycka om honom, han var liksom bra. Bara nice, och om jag väll börjar tycka om honom påriktigt och när han inte orkar med mig längre, kommer jag bli ensam och krossad. Jag vill aldrig mer bli krossad igen. Aldrig igen.
Jag har älskat en människa i hela mitt liv och det var mamma, sen dog hon och då var det väl bara mörker kvar.

Pappa var också helt förkrossad till en början, men bara efter en månad hade han en ny, med massor av perfekta glada, över trevliga barn. Allt var så prefekt, allt utom jag. Jag fattar forfarande inte hur han kunde glömma mamma så fort, sen snacka han aldrig mer om henne. Han har aldrig varit vid hennes grav. Helt jävla otroligt.

Jag behöver dock inte tänka på honom mer, jag har alltid varit luft för honom. Det sista han sa till mig innan jag drog var "Mörkret dödar inom dig, det skrämmer fattar du de!"
Jag fattar väll dock vad han menar, jag är bara mörker. Det är väll därför mina ögon är så mörka, dom speglar ju ens personlighet. Mörker...

"T-centralen nästa." Den extremt irriterande rösten hörs igenom mina hörlurar. Inte ens Little Jinder kan överrösta, trots jag har högsta volym. Jag suckar och ställer mig upp från tunnelbannesitsen. Jag går snabbt över gången och undviker allas blickar, jag tror inte dom kollar på mig på riktigt. Men det känns så, det gör nog alla, man ska inte känna sig speciell.
Snart stannar den och dörrarna öppnas.

Jag går med snabba steg upp för trapporna och ut från den mörka lokalen eller vad man nu ska kalla skiten.
Jag kollar över alla bänkar som är tunt Tc. Men på en lite parkbänk i skuggan sitter han, Dante. Han från igår, snälla snälla snälla se mig inte. Men något inom mig vill ändå bara att han ska se mig, något inom mig skriker typ "Gå fram till honom!" Av nån anledning sänker jag volymen ifall ifall han skulle ropa på mig av någon anledning.

Jag kan inte släppa blicken från honom, hans blonda hår ligger fluffigt, han har en grön och vit randig långärmad tröja.
Han vänder blicken och kollar rätt på mig, shit, jag vänder blicken snabbt och suckar högt. Fan fan fan fan.....

"Ey Enya!" Jag biter mig i läppen och kollar mot Dante som sitter och flinar stort, jag ler lite sarkastiskt och vänder igen.

"Men nej hallå!" Hör jag hans röst ropa och jag vänder mig ännu en gång, han går med snabba steg över den lilla vägen som är full med taxis, han är bara några meter från mig, vad ska jag göra nu?

"Trött efter igår?" Han ler sarkastiskt och drar in mig i en stor kram, jag andas in has doft, jag blir typ lika lugn av den som jag blir av Canbisen igår. Jag drar ifrån efter en stund.

"Aha va gör du då?" Jag känner mig as stel, vem säger så liksom "Va gör du då?" Fy fan va pinsamt, han står liksom framför mig och snackar?

"Tänkte dra och skejta ska du med?" Han viftar lite med brädan jag inte såg innan, varför såg jag inte den? Jag såg liksom varje liten detalj av honom, men inte att han höll en jävla skejtboard.

"Jag är sämst på det." Han skrattar lite och tar tag i min hand och drar iväg mig mot någonstans jag inte vet. Hoppas inte till hans kompisar bara, jag orkar inte umgås med fler nu.

"Vart ska vi ens?" Han pekar mot en stor skateramp som är precis framför oss, jag suckar och han springer den sista biten, jag går sakta lunkade efter.
Det är fullt med klotter och tomt på människor, jag lägger min jeansjacka på kanten och sätter mig ner, mina ben dinglar utanför.