Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Del 3 - Enya

Jag ler stort för mig själv när jag tänker på natten igår, han tatuera in ett E, och jag tatuera in ett d, jag har ett fucking D in skrivit på min kropp, permanent!
Jag ler också åt tanken på vår kyss, jag ler nästan alltid när jag tänker på mig och Dante, han är så jävla fin. Och nu när jag inte träffat han på så lång tid så blev allt mörkare. Han är verkligen verkligen verkligen mitt ljus i livet, jag tror ingen kan få mig se sånt ljus som han kan få mig att se...

Jag sitter i min halv stökiga lägenhet, som är med som en garderob än ett vardagsrum, jag sitter i den lilla gråa soffan, och sitter och tittar på D'et som nu står på min fot, jag kommer fan aldrig glömma denna Dante alltså, han är verkligen den första jag älskar, dessutom den enda.
Jag för vibe! Jag måste skriva ner allt vad jag känner som jag brukar göra. Alla mina texter med den svarta bläckpennan, mamma sa alltid "Skriv alltid med bläck, du passar bättre i det, det är bara osäkra människor som skriver med blöjelrtspenna, folk som alltid ångrar orden dom just skrivit ner och måste sudda bort!"

Jag reser mig från min lilla soffa, sen går jag över golvet till byrån som står framför förstört, med en liten spegel som lutar sig. Dessutom har jag alla mina anteckningsblock, mina böcker, mina miljontals foton av alla människor jag lärt känna, men även dom jag förlorat. Jag vill inte lägga en bild på Dante i den högen, då känns det som om han också ska försvinna, precis som alla andra gjort.

Jag drar ut den översta lådan, och ser direkt den röda lilla boken jag skrev i varje dag hela förra året, jag har inte orkat skriva nu på ett tag, dessutom finns där alla mina miljontals försök till poesi, jag öppnar den sakta och det känns som att alla minnen som står ned skrivna där flyger upp till mitt sinne, alla jobbiga minen, alla minnen jag försökt glömma genom att skriva ner dom och låta dom vara kvar där. Jag fattar inte hur en anteckningsbok kan få en att känna så otroligt mycket på en gång.

Jag slår snabbt över till en tom sida, istället för att läsa igenom alla sidor av tårar och smärta. Jag tar upp en svart bläckpenna, och slår mig ner på golvet. Jag sätter pennspetsen mot pappret och låter orden flöda.

Hej D, du är verkligen bland det vackraste mina ögon skådat,
hur dina fingrar rör min hud är otroligt, nästintill magiskt
Hur jag ryser så fort jag ser dina ljus blåögon
Hur jag älskar att andas samma luft som du
Hur jag längtar efter dig hela tiden
Och hur du alltid får mig se ljuset här i livet
Hur du alltid får mig att le, hur mycket jag än gråter på insidan
Alltid fjärilar i magen med dig
Jag älskar dig runt i universum oändligt många gånger
- Din E...

Jag stänger anteckningsblocket och ler svagt för mig själv, tur att han inte ska läsa detta, då hade jag antagligen dött av skamsel, skandalen över att jag verkligen älskar honom...

————
"Knack." Jag hör hur någon knackar på dörren, jag trampar på dom få kala plattorna som inte är fynda me kläder, fram till den kolsvarta ytterdörren. Där står han, killen jag älskar mer än allt som existerar, mer än Little Jinders platta "allting suger", mer än jag någonsin älskat pappa... Fast mamma älskade jag nog lika mycke. När jag tänker efter påminner Dante lite om henne på nått sätt, varm, bestämd och ljus..
Hans svarta supreme huddie är genomblöt, och hans blonda fluffiga hår ligger platt kring ansiktet.

"Hej älskling!" Han drar din mig i en kram, trots att han är kall och blöt, skiter jag i. Inget kan få mig att inte älska hans närhet.

"Hej." Viskar jag fram i hans just nu kalla famn, jag släpper han försiktigt och vi går in i lägenheten. Hans ögon går över golvet, och dom spärras upp lite.

"Jag pallar inte o städa okej?" Han skrattar högt, sen lägger han armen runt min midja och drar mig in i lägenheten.
Vi sätter oss i soffan, vilket är den enda platsen som inte är fylld me kläder för tillfället.

"Fryser inte du?" Jag nickar mot hans blöta kläder, han nickar lite.

"Meenn jag har tänkt på en sak!" Börjar han och Jag nickar lite osäkert, va fan ska han säga? Tänk om han vill göra slut? Jag kommer gå i tussen bitar om han inte vill ha mig längre, han kanske har hittat en annan.

"Du har ju aldrig varit hemma hos mig... såå kan vi inte dra dit nu?" Jag kollar på honom som han är helt dum i huvet, han biter sig lite osäkert i läppen.

"Du kan ju inte börja de så? Jag trodde du skulle göra slut typ!" Utbrister jag, ett leende sprids på hans läppar, han flyttar sig lite närmre mig, lägger vänstra handen på mitt innerlår, andra på mitt käkben. Hans ögon är fast fokuserade på mina läppar.

"Jag kommer aldrig göra slut me dig." Viskar han, sen drar han mitt ansikte lite närmare sitt och våra läppar kraschar...