Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Del 5 - Enya

"Ring ring!"
Jag öppnar yrvaket mina ögon och kollar runt mig, allt är suddigt och det känns segt, allt känns segt. Jag börjar leta med blicken efter mobilen, efter en stunds letande eller ja flackande med blicken och efter ett par signaler hittar jag den under täcket.

"Mm Ehm Hej!" Mumlar jag och hör min mörka raspiga morgonröst, jag lägger mig till rätta bland alla kuddar i sängen.

"Ja hej Enya! Hur är det?" Jag känner direkt igen rösten och känner klumpen i magen, pappa... Min idiot till pappa ringer efter fyra fucking månader, fyra fucking månader sen jag drog.

"Bra.." Är allt jag får fram med skakig röst, hur ska man reagera? Min pappa efter så många månader efter så många hårda ord, hur fan ska man reagera?

"Aha va trevligt, skönt för dig! Jag tänkte att det var ett tag sen ju! Skulle du inte vilja åka hem till Lidingö och träffa hela familjen..." Börjar han men blir snabbt avbruten av en upprörd Enya.

"Familj? Jag har fan inte en familj! Och jag skulle hellre dö, än att sitta vid ditt matbord tillsammans med din så kallade familj! Din familj! Fan inte mig! (Klick)" Jag slänger mobilen i golvet och skriker högt.

"Fan fan fan fan!" Jag slår allt vad jag kan med mina knogar på mina kuddar som ligger runt i min säng, jag känner hur tårarna sakta smyger sig ner från mitt öga och jag känner bara att jag vill dö, dö från allt detta skit som någon har satt mig i! Jag vet att man har ansvar själv, men det var inte jag som gjorde så min mamma dog, det var inte jag som gjorde så jag blev så dum i huvet som jag är, och det var fan inte mitt val att pappa skulle träffa en annan.

Jag slänger mig i sängen igen och bara släpper ut allt, alla känslor som blivit sår med tiden, sår som pappa precis slet upp. Det gör ont typ.

"Ringklockan!"

Jag kollar förvånat upp från kudden som är blöt av alla tårar, vem fan ringer på nu? På morgonen? Eller kanske snarare lunchtid. Jag ställer mig upp och torkar bort tårarna som är kvar, sen går jag försiktigt över det kalla träfärgade golvet i min lägenhet, fram till dörren och sliter snabbt upp den. Om det är någon jobbig blir dom väl rädda.
Där står han Dante, med en Icapåse? Så jävla oklart.

"Hej?" Han skrattar åt mitt förvånade ansiktsuttryck och travar in i min lägenhet. Jag drar försiktigt lite diskret ner min t-shirt som känns väldigt kort helt plötligt.

Han sparkar av sig sina vans och vänder sig mot mig, han släpper påsen och går närmare mig, efter bars några sekunder står jag upptryckt mot väggen i min hall, med Dante framför mig.

"Hur är de?" Orden viskar ut ur hans mun och hans hand letar sig upp på min kind, han stryker sen sakta över min kind för att ta bort den sista tårarna.

"Bra.." säger jag bara och tränger mig förbi honom, sen försvinner jag snabbt in i vardagsrummet. Jag vill inte snacka om mina problem med någon, det har jag aldrig gjort heller. Pappa skickade mig till en psykolog, då precis efter mamma gick bort, men där kunde jag inte heller snacka. Jag fortsatte hålla fasaden om att jag mådde bra, enda skillnaden nu är att jag inte håller en gasad längre.

"Men du.." Hör jag Dante säga när han kommer in, han sätter sig mittemot mig i soffan och lägger sina händer ovanpå mina. Han lutar sitt huvud mot mitt som är lutat nedåt. Jag vill verkligen inte möta hans ögon nu.

"Snälla kan du inte  berätta vad det är som har hänt?" Jag skakar försiktigt på huvet, precis så han ser bara. Jag vill inte ösa över mina problem och dessutom vet jag att man inte kan lita på någon annan än sig själv.

"Ska jag berätta något jobbigt så kanske det blir lättare?" Jag tittar förvirrat upp på Dante, som verkar försöka göra allt för att få mig att le.

"När jag var fem år gammal fick jag bara strumpor i julklapp" Jag börjar skratta. "Sen när jag var ungefär sju år förlora jag min första fotbollsmatch, sen när jag åtta år gammal..." Börjar han men avbryter sig själv, jag märker direkt hur jobbigt det blir för honom.

"Dante asså du måste inte." Jag lägger mina händer ovanpå hans som han gjorde över mina innan.

"Men jag måste ju lära mig snacka om de... Jo när jag var åtta år blev pappa sjuk, eller ja vad man nu ska säga. Det gick fort, han blev sjuk i februari och dog sen 26 juni, och efter det krossades mitt hjärta, mitt allt försvann." Jag ser direkt hur han blir blank i ögat och svänger tungt ännu en gång. Jag lägger handen direkt runt hans nacke, sen drar jag honom närmare mig och kysser lätt hans läppar.

Sen drar jag ifrån och kollar på honom, han lite svagt och hans hand letar sig upp vid mitt innerlår.

"Vill du berätta eller?" Han fråga kommer ändå väldigt försiktigt ur hans mun, jag nickar till svar, tar ett djupt andetag.

"Min mamma, hon va liksom en riktig karaktär, inte som någon annan. Hon sa vad hon tyckte hade konstiga kläder och visste vem hon var, pappa blev typ kär så fort han såg henne. Och sen aa flytta dom ihop inom ett år hade dom fått mig." Jag tar ett djupt andetag för att svälja mina tårar i halsen.

"Det börja väll när jag var nio kanske, då börja mamma bli manisk liksom, göra as konstiga saker och snöa in sig helt på de. Sen fick hon massvis av ångest, och sen såg hon människor som inte fanns. Hon blev schizofren, och det var väll jobbigt för hela familjen. Men hon var ändå underbar och där, sen när jag var femton berätta pappa att han varit otrogen och ville lämna henne, sen skulle hon ta en promenad..." Efter de sista orden brister jag, jag hatar att snacka om mamma. Jag har liksom aldrig gjort det med någon innan.

Dantes armar hamnar runt min kropp och omfamnar mig. Jag bara släpper på exakt allt, mina tårar sprutar och jag får svårt att andas. Hans armar är hårt kramande runt min kropp, mitt ansikte vilar vid hans bröst. Tur som fan att jag inte har smink, annars hade jag smutsat ner hans vita t-shirt.