Jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas - Dante

Dö del 3 - Enya

"Det är din pojkvän som undrar om han får komma in?" Den blonda lilla söta Sköterskan ler snällt mot mig, jag tror aldrig jag sett en så snäll människa i hela mitt liv, ni vet när man bara ser hur hela personen lyser godhet. Tillskilnad från mig då.

Jag skakar hårt på huvet, det gör nästan ont att skaka, jag vet inte om det är för jag säger nej till Dante, eller för att jag nästan skakar sönder min nacke. Jag vill aldrig mer se Dante... Aldrig aldrig aldrig mer se hans perfekt isblå ögon, han skarpa käklinje... Nej nej Enya sluta..

"Får man fråga varför?" Hon tar ett steg närmare min sjukt obekväma sjukhussäng, hon lägger försiktigt sin varma hand över min iskalla, händer kanske är mer poetiska än vad man tror, hon är god och har varma mjuka händer, jag är så långt från god och mina är is, precis som min själ, dock har Dante slagit sönder den isen. jag tar ett djupt andetag, så jag slipper brista igen.

"Han och jag är.. " Börjar jag men det känns som min underläpp ska släppa. "är inte tillsammans längre." Får jag fram, sen känner jag hur tårarna i mina förstörda torra ögon börjar göra ont, tårarna är som frätande vätska, varför gör det alltid så ont att gråta? Det kanske gör mer mentalt ont egentligen.

Jag stänger nog av, Jag ser hur hennes läppar pratar, men jag hör inget. I mitt huvud skriker det redan så högt, högre än allt annat.

"Jag älskar en annan." Som Dante sa skriker fortfarande i huvudet, fan fan fan fan... Jag orkar inte mer, jag gör fan inte det, jag flyttar mina händer så dom döljer mitt ansikte, jag vill inte att någon ska se mig såhär, varför gör det alltid som ont, så ont att älska?

Jag vill inte vara ensam, aldrig mer, aldrig mrt, men jag vill heller aldrig någonsin igen släppa in någon såhär, om jag bara hade kunnat få dö från denna vackra jord så hade jag kanske inte lidit så här mycke längre, då hade kanske smärtan försvunnit från mig, från Dante. Jag är ju trots allt hans smärta...
Jag stänger mina ögon för att hindra dom frätande tårarna att fortsätta rinna, dom kanske kan fräta sönder mina ögon iallafall så jag slipper se denna hemska värden.
Jag tror jag somnar, jag är iallafall inte vaken längre.

Jag öppnar försiktigt ögon, ljuset från sjukhuslampan i det höga taget, får mig att kisa, jag kollar försiktigt runt mig.  På stolen bredvid sängen sitter han, pojken som krossade mitt hjärta hårdare än någon annan, Dante sitter bredvid mig på sen stol och han sin varma hand i min iskalla, jag drar snabbt ifrån min hand, som om jag bränt mig, han tittar förvånat upp på mig med ett stot leende, hur kan han ens le, han har förstört mig innan och utantill, sen när han ser mig ler han stort, men jag kan inte besvara det. Jag kan inte le mot honom, det finns inte en ända jävla atom i min kropp som kan känna glädje, glädje över att jag överlevde... Glädje över att han sitter bredvid mig,...

"Hur mår du min älskling?" Han tar tag i min hand igen och stryker fingrarna över det vita bandaget som är lindat runt mina förstörda armar. Jag tror att allt inom mig stänger av när han kallar mig älskling, när han påriktigt kallar mig älskling?

"Ska inte du träffa hon där?" Min röst låter hård och kall, jag ser hur han stelnar till, jag drar ifrån armen igen och ser hur hans hand hamnar snabbt i hans blonda hår. Han gör alltid så när han är nervös.

"Jag... Jag älskar bara dig!" Hans hand letar sig mot min ännu en gång, men jag är snabbare, jag flyttar den så långt från han som det går, men slangen som sitter i armen hindrar mig.

Jag vill inte att han ska röra mig, eller lyssna på hans lögner. För jag vet att ingen kan älska mig, han har bara lurat mig från första sekund när vi träffades den där natten vid busshållplatsen.

"Det gör du inte alls! Fy fan va du ljuger!" Jag vänder mitt ansikte så jag tittar ut genom fönstret istället för att slippa titta på honom, han är så vacker, hur kunde jag för ett fucking ögonblick tro att den där vackra männsikan älskar mig, det känns som jag ska börja gråta. Men jag gråter inte framför hobom, jag vill att han ska tro att jag inte bryr mig, att jag inte vill ha honom. Jag vill inte ha honom det vill hag inte, men inte pågrund av vad han gjorde, pågrund av att han är för bra för mig. Han förtjänar en bättre människa, som den där fina sköterskan, dom hade varit ett vackert par!

"Men Enya lyssna, jag tänkte inte... Asså jag kan inte förklara.. Men jag vet ju nu att jag ÄLSKAR dig!" Han höger sin röst när han säger Älskar, men jag tror inte ett piss på honom, inte alls.

"Fattar du hur rädd jag blev när jag hitta dig?" Jag vänder mig för att se Hans ögon, dom blir blankare och blankare, och efter bara några sekunder rullar små glaspärlor även kallat tårar, från hans kind.

"Varför i helvete gick du dit?" Jag blir så jävla arg, gör fan inte slut och sen kom o ångra dig. Om han bara hade kunnat lämna mig hade jag sluppit sitta här, då hade jag varit borta, borta från denna värden. Fy fan fan fan..

Han kollar förvånat på mig ännu en gång, varför alla dessa jävla blickar?

"För jag tänkte kolla så du var okej, asså jag bryr mig ju om dig! Och nu har jag insett att jag älskar dig!" Han drar stolen som han sitter på lite närmare min säng, jag skakar bara på huvet, tårarna börjar spruta från mina mörka ögon, jag tar ett djupt andetag. Vissa andetag behöver man för att inte sluta andas när man ska prata, men just nu vill jag bara sluta andas.

"Så jag behöver nästintill dö för att du ska inse att du älskar mig? Dante jag förstår att du inte gör det, jag är som ett jävla monster, ett monster ingen kan bry sig om, ett freak! Jag tänker lämna dig nu, lämna oss, för jag vill inte att du ska vara med någon som mig. Jag tänker hålla oss i hemlighet, så slipper du skämmas okej? Kan du bara gå, låssas att du aldrig åkte hem till mig, låssas att jag dog, jag dog från oss." Spyr jag ur mig, jag tänker inte ens på att orden ska låta bra i hans öron. Jag ser hur han börjar leta efter ord han kan säga, men då öppnas dörren till sjukhusrummet av den blonda lilla goda sköterskan.

"Oj hej! Du måste tyvärr gå nu Enya ska få prata med en läkare, om när hon får komma hem och sånt, så jag måste tyvärr be dig gå." Han nickar försiktigt, reser sig upp från den lilla pinnstolen. Han tar tunga långsamma steg mot dörren, som tar han ut från rummet, ut från mig, mig ut från hans liv.

När han nästan är vid dörren vänder han om och går med snabba steg mot mig, han lägger sin ena hand bredvid mitt huvud, han lutar sig ner i sängen och våra läppar möts... Hans läppar är precis lika mjuka, precis lila perfekta som alltid, den enda skillnaden är att dom smakar tårar. Det är sista gången våra läppar kommer mötas, sista gången jag kommer gå vid hans gata, sista gången han kommer ropa mitt namn, sista gången jag kommer känna hans hud mot min...