Kidnapped by a gangleader

5.

Ethan kommer in men stannar när han får se mig och Jack.
Han skakar först på huvudet och tar upp sina armar mot sidorna(typ såhär 🤷🏼‍♀️)
"Vafan gör ni?" Ryter han. Jag hoppar till av hans plötsliga skrik. Jack går bort från mig och mot dörren.
"Hon är redo nu." Säger han och går ut.
Nej gå inte Jack, lämna mig inte med denna psykiskt störda idioten. Men han gjorde visst det ändå.

Jag känner mig verkligen inte trygg här, minst sagt med Ethan.
"Detta är ditt rum, om du inte redan fattat det."
Jag nickar långsamt och försiktig. Klart jag fattat det. Jag har ju spenderat den mesta av tiden här inne.
"Vi ska på ett uppdrag imorgon." säger han och står fortfarande vid dörren.
"V-vadå för uppdrag?" Stammar jag tyst. Han himlar surt med ögonen.
"Du får veta imorgon. Sov nu."

Plötsligt är det som om någon slår mig i magen.
"Ajj!" Jag placerar händerna runt magen och kupar mig framåt.
Ethan, som just var påväg att gå, stannar och vänder sig mot mig. Hans blick är frågande.
Sedan känner jag samma smärta fast i huvudet.
"Aajjj!"
Det gör så ont att jag tappar balansen och faller ner på golvet.

Ethan fattar ingenting.
"Vad händer?" Frågar han kort.
Jag kan inte svara, tänka eller ens röra mig. Det gör så fucking ont att jag tänker att detta är slutet.

Nu undrar ni säkert, Lily vafan håller du på med? Och sanningen är att jag är sjuk. Och inte förkyld sjuk, utan verkligen sjuk.
Jag har en hjärntumör på insidan av hjärnan. Den fick vi reda på att jag hade när jag var 10 år. Jag har levt med den ända sens.
Den går inte att bota utan jag får bara leva tills tumören dödar mig, men jag brukar mest bara få smärtor då och då.
Förut var det mest bara att jag blev yr och fick ont i huvudet lite, men nu är det extrema smärtor i hela kroppen.

Ethan kommer fram till mig.
"Mår du bra?" Frågar han och jag kan nästan höra lite orolighet i hans röst, men bara nästan. Jag kniper ihop ögonen och drar efter andan.
Ethan måste tro att jag fick svårt att andas eller nåt för han skulle precis böja sig över mig och göra mun mot mun metoden men jag stoppade honom snabbt.

"Nej nej vänta!!" Jag kastar mig upp och försöker ignorera den outhärdliga smärtan.
"Jag mår fint." Säger jag bara, för jag är inte riktig säker på om jag vill berätta allt om hjärntumören än. Han kanske skulle fatta att jag ändå kommer dö snart, inse att han inte behöver mig och sedan döda mig.

"Det där såg inte ut som att du mådde fint." Oj bryr han sig om mig helt plötsligt? Wow jag är imponerad!
Han tar ett steg närmare men jag backar undan direkt.
"Jag behöver bara sova lite." Jag vänder mig om och går in till min WIC och låser dörren.
Jag hör sedan hur Ethan går ut ur sovrummet och låser den dörren också.

Jag kastar mig ner på golvet, gråter och halv skriker ut resten av smärtan. Tillslut grät jag mig till sömns...

——————

Hej! Wow hörni tack så mycket till alla som läser! Blir superglad när ni kommenterar att ni vill ha mer kapitel. Många undrar också när nästa kapitel kommer och jag försöker uppdatera varje kväll för det är då jag har mest tid. Så håll ut!
Verkligen, tack igen:))
Ha en bra kväll!
/lonleeygirl