Kidnapped by a gangleader

21.

Jag märkte inte ens hur högt vi håll på att skrika och hoppa tills Ethan, Jack och Adam kommer in klampandes på mitt rum. Jag ser direkt hur Adam och Charlotte får ögonkontakt och rodnar. Ethan och jag däremot får inget romantiskt ögonblick. Han bara blänger på mig med sina mörka och kalla ögon.

"Ut." Säger han helt plötsligt utan förklaring och pekar tillbaka mot dörren. Han stirrar fortfarande på mig så självklart tror jag att han menar att jag ska gå ut. Jag ler halvt till Char och kliver upp ur sängen och börjar gå mot dörren. Ethan ger mig en konstig blick innan han måste ta tag i min arm för att få stopp på mig.

"Vad fan gör du?"

Va? Men jag skulle väl gå ut?

"Jag menade inte dig din dumbom. Alla andra." Säger han och tittar upp på de andra i rummet. Dom fattar vinkeln och går. Jag kvider svagt när Charlotte stänger dörren medan hennes ledsna ansikte försvinner sakta bakom den.

Nu är det bara jag och Ethan i rummet. Vad tänker han göra med mig nu då?
Han håller fortfarande i min arm så han släpper den och tittar sedan djupt in i ögonen på mig.

"Du är så vacker." Säger han tyst.

Nej nu får det fan vara nog.

"Jag är ledsen Mr. "Åh jag är så populär och världens farligaste människa", du kan gå och fuck off med ditt jävla beteende nu. Först var du sur på mig. Sedan brydde du dig plötsligt så mycket om mig men gissa vad det försvann lika snabbt som en sockerbit i ett te. Och nu så tror du att jag ska tro att du tror att jag är vacker va?"

Han blir stum ett tag efter mitt plötsliga yttrande. Han är ju för jävligt snygg men ibland måste man bli tillsagt på skarpen.

"Jag tror inte att du är vacker. Jag vet."
Han tar tag om min hand. Jag drar bort den snabbt som fan. Jag undrade precis ifall jag slog honom tillräckligt hårt kanske han skulle tuppa av.
Vi får väl se.

*SMACK*

Ethan backar bakåt hastigt och håller för halva sitt ansikte.
Shit girl you got power!

Men den känslan försvann lika snabbt för Ethan rätar på sig och tar ett steg närmare mig innan han också slår till mig. Fast såklart hårdare så det blir jag som faller till golvet. Jag försöker resa på mig men Ethan praktiskt taget sätter sig grensle över mig och börjar så om och om igen i mitt ansikte.

Ibland undrar jag verkligen ifall Gud hatar mig. Jag brukar tänka så ibland för mina böner blir aldrig besvarade. Inte heller blir allt som jag vill att det ska bli och det är väl det Gud är till för?

Tillbaka ner på jorden märker jag att Jack, Adam och Charlotte nu står i mitt rum. Jag kan bara se dom svagt eftersom jag blir slagen en gång i sekunden typ, men jag hör snyftande så jag antar att det är Charlotte.

Nån skriker sluta men det bara ringer i öronen på mig. Jag har så fruktansvärt ont i huvudet nu. Kanske är detta slutet.

Lily Camilla Stuart.
Född 2001, död 2018.
Dödsorsak: nerslagen av en kriminell gängledare som ingen lyckats identifiera.

Tillbaka till jorden ännu en gång så sitter inte Ethan över mig längre. Han frustar och ryter på mig medan Jack och Adam försöker hålla honom från att bokstavligen mörda mig. Char sitter bredvid mig och gråter och säger något jag inte hör. Säkert typ "är du okej".
Ja jag mår fin fint. Om du tycker mitt ansikte ser konstigt ut så kan jag lova att det bara är ansikte färg. 

Då. Just då, sliter sig Ethan bort från killarna och sparkar mig i sidan.
Jag skriker till av smärtan och Charlotte har kastat sig bakåt från mig.
Ethan sparkar mig igen. Hårdare den här gången och jag känner det i hela kroppen. En obehaglig känsla. Trots att jag blir sparkar i magen och ryggen, och nästan överallt, är det enda jag kan tänka på barnet.

Allting blir som i slowmotion och jag känner på mig att den sparken Ethan kommer sparka nu, kommer bli den kraftigaste och hårdaste av dom alla.
Så jag gör det jag kan göra. Det jag måste göra.

"Snälla sluta jag är gravid!"