Kidnapped by a gangleader

28.

Ethans mamma?
Har han ens en sån? En kärleksfull, givande, omtänksam mamma?
Eller så kanske hon var tvärtom..

Bridget, eller Brie som jag skulle kalla henne, stod framför mig.
Hon var absolut den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Nu när jag tänker på det liknar hon faktiskt Ethan på pricken, konstigt att jag inte såg det tidigare. Hur som helst, Brie fortsatte berätta om hela hennes liv och om hur Ethan växte upp medan jag satt fastbunden och var tvungen att försöka se intresserad ut.

En sak som verkade konstigt, var att ingen påpekade att jag var gravid. Alltså folk kanske vara trodde jag var oerhört tjock eller något och inte ville säga det men asså man kan ju tydligt se att min mage inte bara är bullar och kakor.
Brie kanske insett det och bara tänkte att det var fullkomligt normalt att hennes son till mördare får
minderåriga flickor gravida.

"Så.." Brie tog fram en kniv. ÅherreGud hon kommer döda mig.
"Är du Ethans flickvän?" Fortsatte hon och istället för att hugga mig till döds, skar hon repet itu och jag var äntligen fri. Först blev jag lite förvånad. Både över vad hon just frågade och att hon just skördefest loss mig.

"Öh.. nej". Svarade jag osäkert. Hoppas hon inte blir arg nu. Men Brie bara ryckte på axlarna.
"Okej", svarade hon.
Jag andades ut. Hon kanske inte mördar mig trots allt.
"Vad vill du mig?" Frågade jag och insåg sedan hur oförskämt det lät.
"Jag vill använda dig. Som lockbete till min son. Du förstår Ethan har aldrig velat träffa mig, men om jag hotar med att döda dig, kanske han kommer."

Åh Gud så roligt att jag ska få vara bete till dig och din sons återträff!
Nej för i helvete. Aldrig.
"Nej, nej han kommer ändå aldrig komma!"
Brie såg helt oberörd ut.
"Kanske inte för dig, men för bebisen. Han kommer göra allt för att den ska klara sig." Hon pekade med kniven mot min mage. Jaha så hon visste att jag var gravid. Med Ethans barn till och med.
Hon är smartare än vad jag trodde.
Och läskigare än vad hon ser ut att vara.

Brie drog mig upp ur stolen.
"Hur långt är du?"
"Fyra månader ungefär.." nästan viskade jag. Hon nickade och och fortsatte dra mig ut till mörkret i rummet. Snart kom vi fram till en trappa.
"Aj!" Min tå slogs mot ett trappsteg. Brie fnissade till.
"Juste nu kommer trapporna". 
"Tack för förvarningen."
Jag himlade med ögonen medan jag försökte hitta alla steg. När vi äntligen kom upp, för vad som kändes en evighetstrappa, öppnade Brie en dörr och ljuset slogs mot mina ögon.
Vi gick igenom något som såg ut att vara världens största data rum.
Sedan kom vi till ett stort, stort kök.

"Sitt." Sa Brie och släppte mig medan hon pekade på en av stolarna vid köks ön. Jag satte mig och såg på när Brie fixade vid köksbänkarna.
"Vill du ha något." Hon vände sig inte om utan höll fortfarande på.
"Öh.. nej tack." Svarade jag snabbt.

Varför var Brie så snäll mot mig om hon ändå bara vill ha mig som bete?
Eller vill hon verkligen bara det...

——————