Kidnapped by a gangleader

27.

Jag skrek till när jag blev puttad ut genom fönstret. Det var som om allt gick i slowmotion. Såg byggnaden susa förbi och marken komma närmare. När jag insåg att 'detta kommer göra ont' slog paniken till. Jag flaxade och hoppades nästan på att jag skulle förvandlas till någon mänsklig fågel. Synd bara att detta inte är Disney.

Landningen var ju inte direkt graciös.
Hela jag for i marken som en påse potatis.
"Aj fan!" Svor jag. Mitt huvud dunkade och benen kändes orörbara.
Plötsligt ser jag en suddig skepnad närma sig. Jag blinkar några gånger för att försöka få en stadig blick, men det funkar inte. Skepnaden är nu framme vid mig och den tar tag i mina armar och drar upp mig. Jag flämtar. Det är Matt. Det ser jag nu.
Varför hoppade inte han ut från fönstret? Var det bara för kul skull som jag fick känna på ännu en 'nära döden upplevelse'?

Mer hann jag inte tänka innan Matt föser mig fram.
"Hur kändes det där för en åka av tur?"
"Va?" Sluddrade jag.
"Var det kul?"
"Vad pratar du om?" Jag var nära att svimma men försökte hålla mig uppe.
Matt suckade som om jag vore en idiot på kyckling ben medan han släpade mig till en svart bil. Han öppnade bildörren och praktiskt taget kastade in mig. Dörren small igen och jag jade så ont i mitt huvud att inget stod riktigt klart. Det sista jag hörde var att bilen startade och sedan började köra någonstans mitt i den mörka natten.

"Hur känns det hjärtat?"
Jag tittade upp mot henne. Hon hade tårar i ögonen. Det hade hon nästan jämt, ända sen vi fick reda på att jag kommer dö. Jag är praktiskt taget en levande bomb som snart kommer smälla. Min hjärntumör blir bara sämre och sämre. Den går inte att fixa, inte nu, inte någonsin. Eller jo kanske nån gång i framtiden men vid den tiden lever jag nog inte.
Jag vände bort blicken från henne.
Jag behövde inte hennes medlidande blickar. Inte något '"magiskt te" som inte ens kommer bota mig. Inga tråkiga böcker om hur hjälten vinner.
Jag behövde speciellt inte hennes tröst.
Jag behövde bara henne.
Min mamma.

Mina ögon for upp. Jag försökte minnas det sista som hände.
Jag var i en bil.. nu är jag i ett mörk rum. Alltså måste Matt ha kört mig någonstans.
Jag försökte ta mig upp för jag satt ner, men jag verkade vara bunden till en stol kanske?
Jag var rädd men inte lika rädd som jag skulle varit. Jag har vart med om värre saker. Jag är modig nu.

En dörr flög upp. Jag flämtade till av det plötsliga ljudet. Jag hörde steg men inte en skymt av någon.
"Så du är Lily Stuart?" Frågade en röst jag aldrig hört i det kolsvarta rummet.
Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade, vetandes att personen i rummet aldrig kunnat se det.
"Jag väntar på ett svar." Fortsatte rösten, som lät som en kvinna.
"Ja.." Min röst lät skakig. Opålitlig.
Kvinnan mörka skratt ekade. Vart var jag? Plötsligt fick jag reda på det.
En lampa tändes. Den var svag men lyste upp det mesta i rummet. Jag såg att det fanns en soffa, ett bord och en trappa i rummet. Alltså verkade det som om jag var i någon slags källare.
Jag såg också kvinnan nu.
Hon såg ut att vara i minst 40-års åldern, hon var brunett och hade långt platt hår och hennes ögon var stora och vackra. Hon var klädd i en marinblå skjorta och ett par svarta byxor, om det var jeans kunde jag inte tyda. Hela hon var som en modell.
"Är jag så vacker att jag förtjänar den berömda Lily Stuart ögon på mig?" Skrattade kvinnan och snurrade ett varv runt sig så att hennes hår fladdrade perfekt. Jag rodnade. Varför gjorde jag det?
"Ehmn.." harklade jag. Kvinnans skratt lät mjukare nu. Hon tog ett steg närmare så att det bara var någon meter ifrån oss.
"Jag heter Bridget, men du kan kalla mig Brie och jag är Ethans mamma"...

——————