LIVET EFTER DIG | OR

10. Lik den andre

Omars perspektiv

"Jag måste sticka nu" säger jag och går in till mina föräldrar som sitter i soffan i mitt vardagsrum. "Okej hjärtat, ha det så kul nu!" säger mamma och lägger ner boken som hon läser, i sitt knä. Hon ler mot mig, det gör även pappa. "Det känns inte rätt att jag lämnar er när ni kom igår.." jag suckar och drar min högra hand genom mitt lockiga hår. Mamma lägger sitt huvud lite på sne och fortsätter att le. "Men Omar, det gör absolut inget, om detta kan vara bra för dig så är det ju klart att du ska göra det!" säger hon och jag nickar långsamt. Jag antar att mamma har rätt i vad hon säger men det känns fortfarande inte rätt. Nu när de har kommit upp hit till mig för att hälsa på mig vill ju jag inte försvinna iväg på något uppdrag jag har fått av Linn. 

"Sen kan jag och din mamma alltid ha trevligt här i Stockholm så länge, vi kan gå runt i ditt område lite och bekanta oss med det" säger pappa och jag förflyttar min blick så den hamnar på honom. "Jag antar att ni kan det, ni har väl min nyckel va?" frågar jag och båda två nickar samtidigt. Jag pillar lite med handen på min röda t-shirt som jag har på mig. "Så Omar, du borde sticka nu annars blir du sen, vi är hemma när du kommer tillbaka" säger mamma och jag nickar. "Okejdå, vi ses senare" jag ler lite mot dem innan jag vänder på klacken och går ut mot hallen och sedan vidare ut till trapphuset. 

För varje trappsteg jag tar ner för trappan i trapphuset blir jag mer och mer ångerfylld. Jag känner mig så dum att mina föräldrar har åkt bil i ungefär tre timmar för att få träffa mig och så ska jag inte ens vara hemma. Dock är det inte riktigt mitt fel eftersom det i princip var Linn som lowkey tvingar mig till att göra detta. 

Som vid de allra flesta fall tar jag mig till studion genom att gå dit. Att gå utomhus får mig att lättare kunna rensa mina tankar och lätta på saker och ting. Man kan lugnt säga att det har varit en grej jag har gjort väldigt mycket efter Wilmas plötsliga död. Eller ja, det har varit en blandning av både ligga i sängen, gråta och käka glass och att ha varit ute och gått flera långa rundor. 

Solen tittar fram genom springor i molnen och värmer min smått kalla hud. Jag har på mig en röd T-shirt och ett par vita, slitna jeans dagen till ära. Molnen gör att det inte riktigt är så pass varmt som det faktiskt hade kunnat vara ifall solen ej var skymd från att komma fram. Plötsligt från ingenstans känner jag hur små små regndroppar landar på mig och jag suckar irriterat. "Toppen" mumlar jag för mig själv och ökar tempot i mina steg. Ju längre tiden går desto mer och mer börjar det regna. Det slutar med att jag verkligen rushar den sista vägen till studion. 

Man kan lugnt säga att det är tur att jag har en väska med ombyteskläder uppe på vårt kontor här. Jag är nämligen genomblöt från topp till tå och jag är inte jättesugen på att dels gå runt med blöta kläder flera timmar men inte heller att bli förkyld. Jag går upp för trappan och kommer tillslut fram till våningen där jag och boysen har vårt kontor. "Hej Omar" säger Linn och granskar hela mig från topp till tå. "Ajdå, regnar det ute" frågar hon och kväver ett litet skratt. Jag himlar med ögonen och suckar. "Lite kanske" säger jag och rotar runt i min väska efter ett par nya kläder. 

Det jag hittar i väskan är ett par gråa mjukisbyxor och en svart T-shirt. Aja, det får duga. "Jag går och öppnar för henne där nere" säger Linn och lämnar mig ensam på kontoret. Jag börjar byta om och drar först av mina dyngsura byxor och ersätter dem med ett par torra. Jag måste erkänna att dessa kläderna kanske inte är de ultimata när man ska träffa nya personer men whatever, vad spelar det för roll egentligen? Det är ändå inget fancy möte jag ska på idag så det är nog lugnt. 

Jag drar av mig min tröja och lägger den på stolskanten så att den kan få chans att torka. Byxorna hänger jag upp på stolen bredvid. 

Jag hör två röster precis utanför kontoret och plötsligt är jag inte ensam i rummet längre. Här står jag alltså, endast iklädd ett par mjukisbyxor och framför mig står Linn tillsammans med tjejen som jag har fått i uppdrag att visa runt idag. Jag kan se hur tjejens blick glider snabbt ner till min mage och jag ler generat. Snabbt som bara den drar jag på mig min torra tröja och drar handen nervöst genom håret. Detta var jag inte beredd på. 

"Hej heheh, Omar" säger jag och hälsar på tjejen genom att sträcka fram min hand. "Johanna" säger hon med ett leende på sina läppar och lägger sin hand i min. Det är något med henne som påminner så fruktansvärt mycket om Wilma. Hennes leende är identiskt med hur Wilmas var och hennes hand...det känns precis som Wilmas hand. 

"Dåså, då lämnar jag er två ensamma, var nu snäll Omar" säger Linn och tittar menande på mig. Jag tar upp händerna i luften och skakar på huvudet. "Vad har jag ens gjort dig?" säger jag vilket får Johanna att skratta till lite. Skrattet lät precis som Wilmas. 

Okej. Antingen har jag blivit galen eller så är denna tjejen oerhört lik Wilma. Egentligen vet jag inte vad jag vill att svaret ska vara på den frågan. 

"Okej, för det första vill jag ursäkta för hur ditt första intryck av mig var..det regnar ute" säger jag och ler nervöst mot henne. Hon skrattar till ännu en gång. "Det är lugnt" säger hon och ler mot mig. "Förresten, har inte vi setts tidigare?" frågar jag och lägger huvudet på sne. Hon nickar och ler. "Jag tror vi sågs på något café för några dagar sedan" svarar hon. Såklart att det är där jag såg henne först. Jag tänkte väl att hon var otroligt lik den tjejen på caféet. 

"Okej, let's kika på kontoret och denna studion" säger jag och ler mot henne. Jag går ut från kontoret och hon följer tätt inpå. "Så Johanna, berätta lite mer om dig själv" säger jag och tittar bak mot henne. 

"Ehm okej, jag heter då Johanna och är 19 år, jag kommer normalt från Göteborg men har flyttat upp hit till Stockholm nu. Jag har haft ett väldigt stort intresse för både dans och sång hela mitt liv" säger hon medan vi går genom korridorerna på kontoret. Det mest komiska med henne är att jag känner igen mig så otroligt mycket i henne, nästan lite för mycket. "Wow, då är vi ganska lika" säger jag och småskrattar lite. "I guess so". 

Ju längre tiden går och desto mer och mer jag pratar med Johanna blir det svårare och svårare att inte tänka på Wilma. Johanna och Wilma är som kopior av varandra när det gäller intressen och sättet att vara på. Det börjar nästan bli lite läskigt om jag ska vara ärlig. Fast i och för sig är det väl bara bra. Eftersom jag älskade Wilma, eller förlåt - älskar, så kommer jag och Johanna förmodligen komma bra överens. 

//
haha okej fick en sån tb känsla i detta kapitel. Omar har nämligen skickat en magbild till mig lol ahahahha ok bye

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram