LIVET EFTER DIG | OR

11. Klippvandring

Omars perspektiv

När jag var klar med min lilla rundvisning igår tog Linn över Johanna och jag drog mig hemåt med mina blöta kläder liggandes i en påse. Nu i efterhand så är jag ändå glad att jag valde att faktiskt visa henne runt då hon var extremt trevlig, och lik Wilma. När jag kom hem igen överraskade mina föräldrar mig med att ha lagat mat och plockat fram en film som vi skulle se tillsammans. Så ja, den resterande tiden av dagen hade vi tre mysigt ihop. 

Just nu sitter jag tillsammans med mina föräldrar på en bänk i Kungsträdgården och myser lite. Det är extremt fint väder idag så vi valde att ta oss ut ett tag. Man får ju ta vara på solen här i Sverige när den väl finns här...vilket är typ aldrig. 

"Tänk att det är sommar nu igen...tiden går så otroligt fort" säger mamma och tittar upp mot solen. Hon drar ner solglasögonen som är placerade på hennes huvud. "Ja du" lägger pappa till och ler mot henne. Jag är så otroligt tacksam över att kunna kalla dess för mina föräldrar, för de är helt underbara båda två. "För mig går tiden bara långsamt" säger jag och suckar. Både mamma och pappa vänder sig om mot mig och ler vars ett osäkert leende. "Det är okej Omar, vi förstår dig" säger mamma och jag nickar långsamt. 

Plötsligt plingar min mobil till och jag rycker till då jag inte riktigt var förbered på det. Både mamma och pappa skrattar till lite och jag bitchblickar de lite snabbt innan jag tittar ner på min mobil. Så fort jag ser att det är Linn som har skickat smset blir jag genast lite smått irriterad. Kan slå vad om vad som helst att det är något nytt uppdrag idag som gör att jag inte kommer kunna spendera tiden med mina föräldrar.

Linn;
Hej Omar, hoppas att jag ej stör i det fina vädret :) Vi på TEN ska iväg på en liten utflykt vid klipporna senare ikväll och undrar om du och dina föräldrar har lust att hänga på? :) Johanna kommer att vara med! Hör gärna av dig! 
Kram

Jag läser meddelandet och direkt suckar jag irriterat. Jag vet att jag i princip inte kan tacka nej till detta eftersom hon la till att Johanna kommer följa med. "Vem var det Omar?" frågar mamma bekymrat och jag tittar upp mot henne. "Linn, hon undrar om vi vill följa med på en klippvandring ikväll" säger jag och rycker på mina axlar. Båda mina föräldrar skiner upp i stora leenden och jag kan redan lista ut hur detta kommer sluta. "Men det är väl klart, det kan ju bli mysigt!" säger pappa och mamma nickar instämmande. 

Jag nickar långsamt och vänder mig ner mot mobilen igen för att svara Linn. 

Omar;
Hej Linn, okej! Det låter kul! Vart ses vi? 

Linn;
Vi träffas vid studion 17.30 och tar minibussar dit tillsammans!

Omar;
Great

Hade jag fått bestämma så hade jag nog valt att jag och mina föräldrar bara hade vart hemma ikväll då de måste åka tillbaka till Åsa för att jobba ganska snart. Sen kommer det säkert att bli supermysigt ikväll, det tror jag absolut. Jag är nog mest besviken eftersom jag har varit så inställd på att det bara skulle vara vi tre ikväll men jag kan nog bli taggad på nytt, hoppas jag iallafall. 

Jag tittar på klockan på min mobil. 17.00. Alltså ska vi träffa de andra vid studion om en halvtimme. "Vi ska träffa de andra om en halvtimme, ska vi bege oss?" frågar jag och de nickar på sina huvuden. 

Vi reser oss upp från bänken vi sitter på och börjar dra oss mot studion. När vi väl kommer fram till studion, vilket tar ca 20 minuter, ser jag ett flertal personer utanför. Bland dem ingår Felix, Ogge, Oscar, Linn och även Johanna. Alla ler mot mig och mina föräldrar när vi kommer fram till dem. "Hej Omar" säger Johanna och vi kramar om varandra. "Hej" säger jag och ler mot henne. Jag hälsar även på alla andra som står i klungan av människor. 

"Då är alla här, let's leave!" säger Linn och vi börjar hoppa in i minibussarna som står parkerade längs trottoaren. Jag, Felix, Ogge, Oscar, Johanna och Linn sätter oss i en av minibussarna medan resten hoppar in i den andre. Linn sätter sig i förarsätet och Felix hoppar in på det andra framsätet. På mellansätena sätter sig Johanna och jag och längst bak sitter Oscar och Ogge. 

Det tar ungefär femton minuter att ta sig till klipporna vid havet. Under tiden sitter jag och Johanna och pratar om allt mellan himmel och jord. Hon berättar bland annat att hon inte är naturligt blond utan har färgat det för att hon tyckte det skulle passa bättre till hennes klarblåa ögon. Jag måste erkänna att det passar superbra men jag hade gärna velat se hennes naturliga hårfärg också. Då och då ser jag hur Felix tittar bak på mig i backspegeln och han vickar på ögonbrynen varje gång. Han är så himla töntig. Bara för att man pratar mycket med tjej innebär ju inte det att man måste ÄLSKA personen på det viset. 

"Då är vi framme" säger Linn och ljudet av säkerhetsbälten som knäpps upp hörs ett flertal gånger i bilen innan vi sedan hoppar ut. Den andra bilen har redan kommit hit så alla de andra står och väntar på oss. "Då går vi en runda först då och sedan kan vi stanna vid ett café som ligger längre bort?" föreslår Linn och vi andra nickar gillande. 

I och med att vi nu är vid vattnet så blåser det ganska mycket vilket gör det ganska kyligt. Det var tur att jag tog med mig min jacka ut från bilen. Någonstans inom mig kände jag på mig att det skulle vara ganska kyligt här och jag hade rätt. 

Vi börjar gå längs klippkanten. Johanna går bredvid mig och vi fortsätter att prata om allt möjligt. Ju mer vi pratar med varandra desto mer och mer känns det som om vi har känt varandra hur länge som helst.

När vi har gått ett tag hör jag hur Johanna huttrar till bredvid mig. Hon virar sina armar om sin kalla kropp och jag tittar bekymrat ner på henne. Inte ska hon behöva gå runt och frysa nu. Hon har endast ett linne på sig vilket jag kan tycka var lite osmart av henne men jag antar att man aldrig kan lära sig saker utan att göra misstag. 

Jag tar av mig min jacka och räcker den åt henne. Hon tittar tvivlande upp mot mig. "Nej, det är jag som inte tänkte efter att ta med en jacka, du ska inte behöva lida på grund av det" säger hon och jag skakar på huvudet. "Ta den, det är lugnt för min del" jag ler mot henne men hon tittar fortfarande tvivlande på jackan. Tillslut tar hon emot den och drar på den över sin kalla hud. "Tack" säger hon och ler mot mig. Jag ler tillbaka. "Du har inga vantar på dig?" frågar hon efter ett tag och jag börjar småskratta lite. "Nej, men vi kan göra såhär" säger jag och tar tag i hennes hand. Hon tittar lite smått generat på våra ihopflätade händer och jag ler mot henne.

"Fryser du inte?" frågar hon bekymrat och jag skakar på huvudet. "Jag är kille, vi brukar klara kyla lite bättre" säger jag och småskrattar. "Jaså? Det trodde inte jag att du var" säger hon retsamt och jag småskrattar. "Ha ha kul, men det är lugnt, jag fryser knappt" säger jag och vi fortsätter att gå. 

"Förresten, hade jag kunnat få ditt nummer? Behöver ju någon som visar mig runt i Stockholm" säger hon och vi stannar till. Några av de andra smiter mellan oss och fortsätter att gå framåt. "Absolut". Hon plockar fram sin telefon och jag väntar på att säga mitt nummer. 

"-------------" 

"Toppen, jag skickar ett sms så får du mitt" säger hon och ler mot mig. 

"Hörni? Kommer ni?" ropar Felix en bra bit ifrån oss och jag tittar bort mot honom. "Vi kommer!"

//

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram