LIVET EFTER DIG | OR

12. Skratt och kramar

Omars perspektiv

"Så, då tror jag att vi har fått med allt" säger mamma och låter ännu en granskande blick glida över mitt vardagsgrumsgolv. Jag hade gärna önskat att både mamma och pappa hade kunnat stanna längre än vad de har gjort nu men med tanke på att de har ett jobb att sköta så är det inte möjligt. Sedan önskar jag även att vi hade spenderat mer tid tillsammans bara vi tre nu när de ändå var här uppe hos mig. Det var liksom det som var tanken när de kom upp hit. 

"Jag kommer sakna er" säger jag och lägger armarna om mina föräldrar och bildar en liten gruppkram. Mammas hand smeker mig löst på ryggen vilket skapar en rysning som sprider sig genom hela min kropp. "Vi kommer sakna dig mer Omar" säger mamma och därefter bryter vi vår kram. "Lova att du hör av dig ifall något skulle bli för jobbigt eller om du behöver ha upp oss igen" mammas handrygg rör sig mjukt och försiktigt längs min ena kind. Jag nickar långsamt och ler mot mina föräldrar. "Det gör jag". 

De plockar upp sina väskor i sina händer och jag hjälper mamma med en väska. På led går vi ut till hallen där de sätter på sig sina ytterkläder. Dagens väder är inte lika charmigt som gårdagens men det är inte heller alldeles för uselt. Då och då tittar solen fram men annars är det mest molnigt. Dock verkade inte som om det var så kallt ute av vad jag har känt uppe från mitt fönster. 

Jag låser upp lägenhetsdörren och tassar ut i trapphuset med mammas väska i ett starkt grepp. När alla tre har kommit ut stänger mamma igen dörren. Jag struntar i att låsa dörren då jag förmodar att det inte behövs. Jag ska ju bara följa med de till bilen och därefter ska jag direkt upp hit igen. Vi går långsamt ner för trappan för att vi inte ska tappa balansen och trilla ner. Deras väskor väger en del måste jag säga och varför de gör de är en bra fråga. De hade ju bara planerat att vara här över tre dagar i princip. 

Jag följer med mina föräldrar ut till deras bil som står parkerad en bit längre bort på gatan. Det är inte så svårt att hitta vår bil då den är röd och alla andra bilar som står parkerade här är antingen vita eller svarta. När vi kommer fram till bilen låser mamma upp den med hennes bilnyckel och vi börjar lasta in deras väskor i bagageluckan samt bagagesätet. 

"Ni får köra försiktigt!" säger jag och ger mina föräldrar en sista kram var. "Det lovar vi, vi hör av oss när vi är framme" säger pappa och smeker min kind. Båda mina föräldrar har en förmåga att smeka mina kinder något otroligt mycket och ofta. Dock tycker jag det bara är mysigt så jag klagar absolut inte. 

"Hejdå" säger jag och de svarar med vars ett hejdå. Så fort de har startat bilmotorn och påbörjat sin väg hem till Åsa igen börjar även jag dra mig hemåt. Dock har ju jag en rejält kortare bit hem än vad de har. Ganska direkt har jag kommit tillbaka till lägenhetsporten. Jag knappar in den fyrsiffriga koden och sedan småjoggar jag upp för trappan hela vägen upp till fjärde våningen där jag bor. 

När jag kommer upp till min lägenhet går jag direkt in till vardagsrummet och lägger mig ner på soffan. Frågan är vad jag ska göra nu den resterande tiden av dagen. Klockan är runt fyra tiden nu och jag har verkligen inget annat planerat för idag. Och Linn verkar inte heller ha något nytt uppdrag till mig heller för den delen. Jag suckar och plockar upp min mobil. 

Som alla andra gånger jag har tråkigt går jag in på Instagram och scrollar igenom de senaste bilderna i flödet. Jag gillar några och lägger även några kommentarer på vissa bilder också. Från ingenstans börjar jag plötsligt tänka på Johanna. Jag går in på utforska och skriver in Johannas namn i sökfältet. Det enda jag kan är hennes förnamn och efternamn, hennes användarnamn har jag ingen aning om. Därför får jag se ifall jag lyckas hitta henne eller inte. 

Jag ler stort för mig själv när jag hittar hennes profil. Jag letar mig igenom hennes flöde och jag måste erkänna, hennes flöde är hur bra som helst. När mitt stalkande är över trycker jag på hennes följknapp och den ändrar färg till vit. 

Inte en sån lång tid efter får jag upp en ny notis från Instagram och hon har börjat följa mig tillbaka. Jag ler för mig själv och från ingenstans får jag en känsla av pirr i min mage. Fast nej, kan det ens stämma? Jag har bara känt henne i några få dagar. 

Efter många om och men väljer jag även att ringa upp Johanna. Jag kommer ändå inte ha något att göra ikväll och då kan jag lika väl visa henne runt. För det hade jag absolut inte tackat nej till. Johanna är så himla trevlig och jag kan faktiskt se mycket av mig själv i henne - vilket jag även kunde göra med Wilma. Det är ändå en liten konstig känsla jag har inom mig när det gäller likheterna mellan Johanna och Wilma. När jag skrev mitt brev till Wilma igår kväll nämnde jag detta men att de är otroligt lika. För det är de verkligen. 

-

Johanna: Hej Omar!

Omar: Hej Johanna! Jag tänkte bara se om du ville få en rundvisning av Stockholm ikväll?

Johanna: Det låter jättekul, gärna! När tänkte du?

Omar: Jag vet inte riktigt, för mig spelar det inte någon större roll. Vi kan ju ses vid studion om en kvart eller något?

Johanna: Det låter jättebra! Vi ses

Omar: Yes, hejdå!

-

En kylig vindpust skjuts rakt mot mig i samma sekund som jag öppnar portdörren. En rysning sprider sig genom hela min kropp från nacken till fötterna och jag huttrar till. Min jacka drar jag närmre mig där jag går på Stockholms gator. Det pirrar till lite grann i min mage varje gång mina tankar hamnar på Johanna. Pirrandet känns nästan som en främmande känsla. Det var ett tag sedan jag verkligen älskade en person som levde. Ända sedan den dagen Wilma försvann från oss har jag stängt in mina känslor för alla andra. Jag har inte vågat släppa in någon ny tjej i mitt liv eftersom jag har alltid älskat och älskar fortfarande Wilma. Men det kanske går att fortfarande älska Wilma men att släppa in någon ny tjej i mitt liv? Fast jag kan ju inte ens vara säker på om Johanna ens är singel eller intresserad av mig på något sätt. 

När jag svänger in på gatan där vår studio ligger får jag genast syn på Johannas gestalt lite längre bort på trottoaren. Hon vänder sig åt mitt håll och vinkar glatt när hon ser mig komma gåendes. Jag vinkar tillbaka och fortsätter framåt mot henne. Det känns så overkligt inom mig. Att jag har hittat en tjej som är läskigt lik hur Wilma var. Och det känns overkligt att jag ens har vågat sätta mig in i en sånhär situation igen. 

"Jag ser att du tänkte på att ta med dig din jacka idag" säger jag retsamt och kramar om henne. "Ja, jag tyckte det skulle vart taskigt att låta dig få gå och frysa två kvällar i rad" säger hon och rycker på sina axlar. "Så snällt". Hon börjar småskratta lite och fjärilarna i min mage börjar vakna till liv ordentligt kan man säga. 

"Dock har jag inga vantar med mig..så om det är okej?" säger hon lite försiktigt och flätar ihop hennes hand med min. Hennes beröring känns så bra mot min hud. Hennes hand är len som en bebisrumpa och passar perfekt i min. Jag svarar inte henne med ord utan låter mitt leende stå för svaret. Mitt leende är större än vad det brukar vara. Det är en av de sakerna som jag har lagt märke till de senaste dagarna. Varje gång jag är med Johanna så ler jag alltid lite större och lite oftare. 

Vilket är en bra utveckling nu efter Wilmas död.

"Här vid denna restaurangen kommer du förmodligen vara mycket" säger jag och pekar mot en restaurang längre bort. "Vi är stammisar där kan man väl säga" säger jag och småskrattar. Hon ler och nickar under tiden jag berättar. Vi fortsätter att gå hand i hand längs Stockholms gator. Det börjar mörkna, men för oss spelar det ingen roll. Tiden spelar ingen roll när vi har varandra. 

Jag lovar dig Wilma, jag kommer aldrig att sluta älska dig. Men jag har börjat öppna ögonen lite mer nu. För din skull och för min. Men du kommer alltid stanna i mitt hjärta.
Din Omar.

//

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram