LIVET EFTER DIG | OR

2. Sadness disease

Omars perspektiv

Hennes leende sträcker sig över hela hennes ansikte och hela hon skiner som en stor och varm sol. Hon gör mig helt varm inombords och jag hade inte kunnat önska mig en bättre flickvän än Wilma. Vi ligger på en filt i parken och jag leker lite med hennes hår. Solen skiner och fåglarna kvittrar i träden. Blommor syns över hela gräsmattan och lekande barn springer runt i parken. Längre bort kan man se några harar som vilar sig i skuggan. En helt perfekt sommardag helt enkelt. Jag tittar ner mot henne, min fina Wilma. Hennes ögonlock är slutna men hon har fortfarande ett leende på läpparna. Hennes fina och charmiga leende. Hon slår upp ögonlocken och våra blickar fastnar i varandra direkt. Hon börjar le ännu mer nu, med tänderna, och jag ler tillbaka mot henne. "Vad är det?" frågar hon och skymmer solen för hennes ögon. "Tänk om vi inte hade haft varandra, hur konstigt det hade känts" säger jag och mitt leende blir svagare bara vid tanken på att inte ha Wilma vid min sida. 

"Men Omar, det har vi ju inte, jag är ju död"

---

Med ett ryck sätter jag mig rakt upp i sängen. En dröm. Det var bara en vän. Med trötta rörelser gnuggar jag bort sömnen från mina ögon och en gäspning slinker ur min mun. Jag har sovit så fruktansvärt dåligt från och till nu efter Wilma dog. Som ni förstår har det verkligen påverkat mitt vanliga liv, inklusive bandets liv. Oavsett hur mycket jag försöker att gå vidare så är det precis som om något stoppar mig. Något som hindrar mig från att gå vidare och leva ett vanligt liv igen. 

Med trötta rörelser reser jag mig upp från sängen och hasar mina fötter mot badrummet. Jag tänder lampan och möter min lagom trötta spegelbild det första jag gör. Charmigt Omar. Verkligen. Jag suckar högt och sätter på vattnet i kranen och börjar tvätta av mitt trötta ansikte för att försöka pigga upp mig själv. 

Om det hjälper? Det kan jag inte svara på. Det är som en stor trötthet inom mig som bara finns där och aldrig försvinner. Tröttheten tar över mitt liv. 

Jag tittar upp på mig själv i spegeln igen. Åh vad jag saknar henne. Min andra halva, mitt allt. Min fina fina Wilma. Varför ska livet vara så orättvist? Varför ska något som cancer finnas och ta livet av såna oskyldiga och underbara människor vid en sån ung ålder? Det är så orättvist att jag inte kan sätta ord på det..

Jag suckar åter igen och går tillbaka till mitt sovrum i lägenheten. Från min garderob plockar jag fram ett par grå mjukisbyxor och en vit T-shirt. Jag vet att många tycker det anses som fel att ha på sig mjukiskläder när man ska ut men jag har ingen ork att sätta på mig några andra kläder just nu. Och eftersom jag bara ska till studion blir detta en helt ok outfit för dagen. 

Eftersom vår studio ligger så pass nära där jag bor väljer jag att gå dit. Jag försöker att undvika att träffa på några av våra fans. Ta mig inte fel nu, jag älskar våra fans och är så oerhört tacksam för allt de har gjort för mig och mitt band. Men vissa dagar känner jag bara inte för att ta bilder eller kramas med fansen. Saknaden av Wilma gör det svårt för mig att känna lika stor glädje i sådana sammanhang. Egentligen i alla situationer. 

Till min tur står det ingen utanför studion och jag kan gå in avslappnat. Jag tar mig upp för trapporna och in till kontoret där vi ska träffas idag. Det tar inte lång tid innan jag förstår att jag är den första av killarna som har kommit hit. Då har jag iallafall lite tid på mig att ta det lugnt innan de andra kommer. Inte för att jag egentligen behöver ta det lugnt, jag har gjort det ett tag nu då och då. Jag slänger mig trött ner på en av sofforna. 

Jag har sovit sådär inatt. Drömmarna om Wilma har stört mig. Inte att Wilma är med i dem, utan att de alltid ser ut på samma sätt. Till en början är vi med varandra och har det precis som det var tidigare. Men sedan försvinner hon eller går iväg och jag kan inte följa efter henne. Det är hemskt. Jag stirrar in i väggen med en trött blick.

"Ojdå, här var någon trött" säger Felix och gör mig sällskap i soffan. Utan att svara fortsätter jag bara att stirra in i väggen. "Omar snälla, försök att släppa henne, hon skulle velat att du gör det, du kommer gå i väggen annars" säger han och jag vänder mig om och tittar på honom. "Hur ska jag kunna släppa någon som jag har älskat som in i helvete?" säger jag och min röst spricker i slutet av meningen. Min kärlek till Wilma var inte som någon vanlig förälskelse. Den var något mycket större. 

De andra killarna kommer in till oss i rummet och hälsar innan de sätter sig ner på soffan framför mig och Felix. De förstår vad vi pratar om och säger därför inte något mer utan börjar istället att lyssna på vad vi säger. 

"Jag vet att det är svårt Omar, jag kan kanske inte sätta mig in i just din smärta men jag kan förstå att det är hemskt jobbigt, men du måste försöka, och vi kommer vara här för dig Omar" säger Felix och de andra killarna nickar instämmande. 

//
hej fina ni
hoppas att ni tyckte om detta kapitel :) Som ni förmodligen förstår kommer denna boken till större del vara från Omars perspektiv. Det blir liksom hans liv efter Wilma. 

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

puss och kram skumbanan