LIVET EFTER DIG | OR

29. Strandpromenad

Omars perspektiv

"Vill du gå en runda längs vattnet innan vi går hem?" frågar Johanna under tiden hon trär på sig sina kläder igen. Jag vet inte hur hon lyckas men hon har alltså klarat av att sätta på sig både trosor och bh under sina vanliga kläder utan att visa något som helst för någon. Jag beundrar verkligen att tjejer kan göra så, det är faktiskt ganska coolt. 

"Jag vet inte.." säger jag och tittar ut över vattnet. Att ta strandpromenader var en av Wilmas absoluta favoritsaker att göra. Det är, eller var - jag vet inte riktigt hur jag känner för det längre, en av mina favoritsaker att göra också. Men nu efter att Wilma har gått bort så har jag egentligen alltid haft lite svårt för att ta promenader vid stranden. Det tar liksom emot inombords att göra det. För saken är att dehär med strandpromenader var liksom min och Wilmas sak. Ingen av oss gick någon strandpromenad ifall den andre inte var med. Och nu är ju inte Wilma med längre, och hon kommer aldrig att vara det heller. 

"Tänker du på Wilma?" frågar Johanna med en lugn röst. Hon lägger sina armar om min kropp och jag nickar med en suck. "Det var en sak som hon och jag brukade ha som vår sak typ" säger jag och hon ler lite försiktigt mot mig. "Men du, om du och jag nu går längs vattnet så går hon säkert med oss också" säger hon och jag tittar ner mot henne. Jag suckar ännu en gång innan jag mjukt kysser henne på hjässan. "Du har rätt". 

Vi plockar ihop våra saker och lägger ner allt i våra väskor igen innan vi sedan, hand i hand, går ner mot vattnet för att följa det längs stranden. Våra skor ligger nerlagda i våra väskor. Att gå med skor på stranden är inte något jag föredrar, inte Johanna heller för den delen. Då och då flyter vattnet upp mot mina fötter och jag svalkas av gång på gång. 

Inombords känner jag hur gråten långsamt börjar byggas upp. Jag fokuserar på att ta djupa andetag så att gråten inte ska komma upp. Inte för att det är något fel med att gråta, det är faktiskt extremt viktigt att gråta och inte hålla saker inom sig. Men jag känner att jag inte vill att Johanna ska tycka att jag är jobbig som gråter hela tiden, trots att det faktiskt var mer än två år sedan Wilma gick bort. Och sen är det väl lite för mig själv också. Jag har gått vidare på flera plan i livet men det finns fortfarande en del saker som gör ont när det gäller Wilma. Och jag måste försöka släppa på trycket lite, för mitt egna bästa. 

"Vet du?" säger jag och Johanna riktar sin blick mot mig. "Jag är så otroligt glad att jag hittade dig, eller att vi hittade varandra, för du har hjälpt mig att börja hitta tillbaka till mitt gamla liv igen" säger jag. Ett litet leende leker försiktigt på hennes rosa läppar. "Och vet du Omar, jag är så glad att vi har hittat varandra för du har lärt mig så mycket om livet, på det sätt att det faktiskt kan finnas så djupa sår inom en att de knappt försvinner" säger hon och nu är det min tur att le. 

"Imorgon är hennes födelsedag" säger jag efter ett tag med en suck. "Jag vet, Felix sa det till mig för någon dag sedan. Det blir en bra dag för dig att minnas alla fina minnen som ni har haft tillsammans" säger hon och kramar om min hand lite hårdare. "Jag antar det" säger jag och tittar ut över vattnet. Wilma hade verkligen älskat att gå här med oss just nu. Solnedgången är hur vacker som helst ikväll. Och jag är väldigt glad över att jag får gå här med Johanna tätt intill mig. 

Och att få gå här med Wilma i mitt hjärta..

//

har gjort en ny twitter pga den andra låstes :)) följ gärna om ni vill, felleisbae heter jag där numera :))

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram